Almaz Yebio

Denna månad riktar vi blickarna mot Skåne och vokalisten, kompositören och pedagogen Almaz Yebio som vi just denna månad har den äran att gratulera på 50-års dagen! Dessutom släpper hon en ny skiva nu i juni – mycket att fira!

Almaz berättar om den pedagogiska drivkraften och gärningen som varit och är viktig för henne, och som varit en del av musiken ända från början. Vi får också höra om vad som sker i samspelet och kommunikationen mellan de som står på scen och de som lyssnar.


Hej Almaz!

När visste du att ville bli musiker? Det finns ingen sådan startpunkt när jag tittar bakåt. Musik har varit en del av mitt liv ända från början med mycket sång, musik och konsertbesök i min barndom. Körsång och instrumentlektioner, allt det var en självklar del av livet när jag var liten. Jag hade inga föreställningar om att jag skulle jobba med musik då. Musiken var lekplatsen, fritiden, det lustfyllda. Jag sökte så småningom in på musiklärarutbildningen ur känslan att vilja förmedla lusten vidare. Den utbildningen har jag aldrig ångrat!

Min musikeridentitet har formats i takt med att jag mött nya utmaningar och nya musiker, men jag känner fortfarande att det är pedagogen i mig som leder mitt möte med publiken.

Hur leder du publiken pedagogiskt? Dels så är det mina erfarenheter av att undervisa som hjälper mig och leder mig in i mötet med publiken, på det viset att jag stannar upp mellan varven och kollar efter hur de har det stämningsmässigt. Jag byter kanske plats på några låtar, den setlista jag hade tänkt känns kanske inte som att den stämmer. Modet i gruppen är kanske inte alls det som jag hade tänkt mig när jag satte ihop listan exempelvis.

Musiken var lekplatsen, fritiden, det lustfyllda.

Menar du att du ändrar ordningen på låtarna under spelningen? Under konsertens gång, ja. Det upplever jag väldigt mycket som samma funktion som när jag undervisar i grupp. Att jag som ledare är den som ska känna av stämningen i gruppen och leda den, få deltagarna att samverka.

Hur bär du dig åt för att få känsla för gruppen? Det kan vara olika. Om jag inte efter en eller ett par låtar känner av gruppen, om den är väldigt spretig; några är koncetrerade och lyssnar, några har hamnat på fel ställe och några är all för fulla. I sådana situationer så tänker jag över vad jag vill säga för att orden mellan låtarna ska hjälpa till att leda publiken åt det håll jag vill, om inte musiken räcker till för att åstadkomma det.

Brukar du ha mycket mellansnack på konserter? Det är också väldigt olika. Ibland så känns det som musiken talar ett språk som alla i publiken begriper, och ibland känns det som att det vi gör musikaliskt inte når fram alls. Då pratar jag mycket mer. Det är också en del av samma mynt, det här med att känna av publiken och i viss mån anpassa konserten efter den.


Brukar du planera dina mellansnack innan konserten? Jag brukar faktiskt tänka en hel del på det i förväg, och ju mer jag gjort det, ju mer kommer i stunden. Då kan jag tillåta mig själv att ta mer i stunden. Mina mellansnack har verkligen utvecklats. I mina unga år så ville jag absolut inte säga någonting som jag inte hade bestämt i förväg. Nu är det mycket mer dynamiskt prat och det tror jag hänger ihop med lärarrollen, att gynna publikens upplevelse.

Vi var anställda i tre månader och spelade sex kvällar i veckan. Det var en häftig känsla att jobba med kompisar på kvällarna och vara ledig och bada på dagarna!

När började du definiera dig som musiker och varför? Jag började definiera mig som musiker när jag började jobba som musiker, när jag fick betalt för att spela för folk.

Vart spelade du första gången du fick betalt och hur kändes det? Det var på Gran Canaria, i ett dansband på hotell. Vi var anställda i tre månader och spelade sex kvällar i veckan. Det var en häftig känsla att jobba med kompisar på kvällarna och vara ledig och bada på dagarna!

Har utbildning/lärare betytt något i din utveckling? Min musikhögskoleutbildning betydde hur mycket som helst! Jag hade mest pysslat med musik på egen hand fram till dess, nu fick jag kompisar som kunde och ville spela musik. Jag kom i kontakt med massor av olika sorters musik och jag utvecklades som musiker med hjälp av fantastiska pedagoger. Jag fick framför allt redskap till att utvecklas vidare även efter skolan.

Vilken typ av redskap fick du med dig från Musikhögskolan? Jag fick redskap att skriva musik, att förstå hur jag skulle jobba vidare både med egen övning, mitt uttryck och min intuition. Jag fick lära mig var det fanns mer information (böcker, inspelningar, artister) att hämta om jag ville utforska ämnena mera längre fram i livet.

Jag lekte skola med mina syskon och då skulle jag alltid vara lärare.

Tror du att det var tack vare att du hade fantastiska pedagoger som du ville bli lärare själv? Det tror jag faktiskt inte. Lusten att gå på upptäcksfärd tillammans med någon annan hade jag redan när jag sökte in till musiklärarutbildningen. Alltså innan jag träffade pedagogerna.

Så du hade ett intresse av att lära ut redan innan utbildningen. Hur uppstod det tror du? Jag vet faktiskt inte. Det kändes bara rätt. I flera år under min tonårstid tänkte jag att jag skulle bli lärare. Jag har lärare i släkten. Det var kanske så att det var en självklar förebild på något vis, någonting som jag tänk på när jag var barn.

Min pappa är lärare och min farbror. Inte alls musik men ändå i läraryrket. Jag tyckte det verkade roligt, ända sen jag var rätt så liten. Jag lekte skola med mina syskon och då skulle jag alltid vara lärare.

När du väljer musiker att musicera med, vad lägger du vikt vid? Att jag hör och förstår nya saker i musiken, att jag rubbas ur mina cirklar och tvingas göra något annat än det jag brukar. Vår relation behöver inte vara gammal och beprövad, ej heller friktionsfri, men båda parter måste kunna sätta det personliga åt sidan och sätta arbetet med musiken i fokus.


Lyssnar du in dig på musiker du ska börja spela med? Ja, absolut, om det är jag som väljer! Det är musicerandet som är själva attraktionskraften, det som gör mig uppmärksam på musikern över huvud taget. Men ibland hamnar man i sammanhang där man inte själv bestämmer, utan någon annan. Eller i jamsituationer, då vet man kanske inget alls om den man spelar med. Det kan också vara jättekul, det att inte veta hur personen låter.

Vår relation behöver inte vara gammal och beprövad, ej heller friktionsfri, men båda parter måste kunna sätta det personliga åt sidan och sätta arbetet med musiken i fokus.

Har du några förebilder? Ja, många! Det finns kvinnor och män jag stött på som format min bild av hur jag vill vara, de flesta inte musiker dock. Bland musiker märks: Miriam Makeba min första idol, Dianne Reeves, Lena Willemark, Stevie Wonder, Bobby McFerrin, Sting, Tata Vega, Mary Lou Williams, John Taylor, Joe Zawinul, Gilberto Gil, Elis Regina, Cristina Branco, Maria Joâo, Omo Sangare, Wayne Shorter. Ja, det är många märker jag....

Vilka är förebilderna som inte är musiker, och hur har de inspirerat dig? En stor del av dem är helt okända människor, därför vill jag inte lämna ut namn på dem. Men jag kan berätta om vad de haft för funktion i mitt liv. Det var till exempel en scoutledare som jag såg upp till oerhört mycket och några skådespelare som jobbade med barnteater nära oss, jag såg flera föreställningar när jag växte upp. Min dramalärare på musikhögskolan samt en kvinna jag bara stött på i den yttre bekantskapskretsen. Människor som jag träffat på i mitt liv som gjort ett stort intryck.

Har dessa människor haft något gemensamt som inspirerat dig? Jag tror att den gemensamma nämnaren för dem allihopa har varit att de har varit närvarande i mötet med mig. Att jag upplevt att jag blivit lyssnad på och sedd. Tagen på allvar, i synnerhet kanske som barn.

De djupa minnena som etsat sig fast. Möten med vuxna som jag kanske inte träffat så mycket, men att de verkligen varit där i mötet och fått mig att känna mig betydelsefull. Det är lite udda människor som inte är som alla andra, eller inte säger det förväntade till en. De har något som fångar ens uppmärksamhet.

Musikerna jag räknade upp är snarare idoler musikaliskt. Folk jag inte träffat, det är verkligen något annat.

Har människorna du ser upp till alltid varit äldre än dig? Nej, jag tänker ju mest på de som varit vuxna när jag var barn. Men det stämmer inte när jag själv har blivit vuxen. Nu finns det yngre också. Det finns alla åldrar.

Beskriv din kreativa process? Idéer föds enkelt och ofta hos mig. Det svåra arbetet ligger i att sålla bland dem. Jag går ofta länge med idéerna i huvudet, lägger undan, tar upp igen, smakar på dem. Kanske bollar jag någon detalj med någon annan, men jag kan liksom inte prata om det så värst mycket på det stadiet. Nästa steg är att forma idéerna till något faktiskt klingande. Här blir processen tyngre. Har jag inget bollplank i detta skede är det lätt att det lämnas halvgjort. Då behövs en deadline, ett MÅSTE för att sätta fart på mig igen. Slutligen ska man helst tro på att man valde den rätta idén när man sållade. Min senaste inspelning är av musik jag gått och tuggat på i tjugo år!

Oj, det var lång tid! Hur kommer det sig att du burit på dem så länge tror du? Jag har alltid älskat låtarna, men inte vetat hur jag skulle ta mig an dem. Tycker så mycket om dem att jag varit rädd för att ”göra dem illa” på något sätt. De var orörliga, oantastliga. Det tog så lång tid för mig att höra mig själv i dem.

Sätter du upp mål och delmål? Ibland, det är väldigt olika, men jag har börjat göra det mer och mer. I själva arbetet med musiken har jag alltid gjort det, men med annat arbete runt omkring, som har att göra med att nå ut med musiken är det lite si och så med målbilderna.

Vad gör du om tio år och varför? Jag musicerar, kanske mer i större grupper. Jag leder nog en grupp eller kör, och jag vill gärna forska kring sambandet mellan sång och språk på något sätt. Kanske är jag mentor åt en eller ett par yngre musiker, och så sitter jag i en eller två styrelser för föreningar som jobbar med sådant jag brinner för.

Intervju: Miranda Bjerking Raeder, bearbetning: Lisa Löfgren


Nyfiken på mer om Almaz? Läs här>>