Ann-Sofi Söderqvist

Mars månad är här och för oss innebär det ett möte med musikern och kompositören Ann-Sofi Söderqvist. I en öppenhjärtig intervju delar hon med sig av tankar och erfarenheter från en lång och mångfacetterad karriär.


Hej Ann-Sofi!

När visste du att ville bli musiker? I början av tonåren. När jag började improvisera och skriva musik.

Hur introducerades du för improvisation och vad skrev du för musik? Min far var jazzmusiker och spelade trumpet och ventilbasun, så jag har lyssnat på jazz sedan jag låg i mammas mage. Jag började spela blockflöjt i Kommunala Musikskolan när jag var åtta år och valde sedan kornett när jag var nio. I musikskolan spelade jag i blåsorkestern och sedan en del lättare klassisk repertoar. I hemmet fanns jazzmusiken som en självklar del, och det var inget konstigt för mig att börja försöka improvisera. Snarare kändes det som självklart att det var det man skulle göra – hitta på själv.

Spelade du fler instrument? När jag var tolv år köpte mina föräldrar ett piano och då började jag utforska det genom att lära mig spela ackord. På den tiden fanns inte så mycket hjälp i form av kurser eller böcker, så man fick lära sig själv. Så fort jag hade upptäckt några få grundackord skrev jag min första låt. Jag var också intresserad av text – som barn drömde jag om att bli författare och skrev flera böcker. Den första när jag var åtta år och den skickade jag in till Wahlströms förlag. Jag blev dock refuserad (!), men uppmuntrades att fortsätta skriva. De skickade ett jättefint svar adresserat till författarinnan Ann-Sofi Söderqvist. Stort när man är åtta år! Skrivintresset ledde till att jag skrev låtar med text som jag sjöng och spelade på piano. Jag hade också en kompis, Ulla Wiklund, som var intresserad av samma sak och vi upptäckte en massa musik tillsammans.

När jag var fjorton började jag ta lektioner i klassiskt piano. En helt ny värld av musik introducerades för mig och en tid var jag på väg att satsa på pianot som huvudinstrument. Jag sökte t.om till Birkagårdens Folkhögskola på piano och spelade både Haydn och Hilding Rosenberg på antagningsprovet. Jag hade också skrivit några pianostycken själv vilka jag också spelade. Jag kom inte in då utan först året därpå när jag sökte på trumpet. Då spelade jag jazz men även pianomusik jag skrivit själv. Min pianolärare betydde mycket för mig i och med att hon fick mig att älska klassisk musik, men hon kunde inte stötta mig i det jag skrev själv p.g.a. att hon inte hade några kunskaper i vare sig harmonik, komposition eller improvisation. Där fick jag så småningom hjälp av en annan lärare, Tomas Frykberg, i stället.

Jag hade ett behov av att uttrycka mig. Jag tecknade mycket, skrev böcker och dikter och följaktligen blev även musiken en plats där jag ville uttrycka min egen röst.

Nu skrev jag inte bara ”klassisk” pianomusik, utan även låtar med och utan text. I gymnasiet hittade jag så småningom några likasinnade och vi bildade första bandet – Feedback. Vi spelade en slags fusion med egna låtar och vann faktiskt Tibbleskolans talangjakt vid ett tillfälle. Detta var första hälften av 70-talet. Jag gick ut gymnasiet 1975 och fusion var mycket inne då. På den tiden var den musiken friare med inslag av det man idag kallar världsmusik och inte så ekvilibristiskt inriktad som den blev senare på 80-talet.

Men du fastnade ändå för jazzen, hur kom det sig? Jag hade ju jazzmusik i hemmet och man skulle kunna tro att det hade kunnat resultera i ett tonårsuppror som lett till att jag t ex började spela rock eller något sådant, men jag kände mig hemma i jazzmiljön där man fick improvisera och hitta på själv. Jag hade ett behov av att uttrycka mig. Jag tecknade mycket, skrev böcker och dikter och följaktligen blev även musiken en plats där jag ville uttrycka min egen röst. Jag tror också att det har med mitt instrument, trumpet, att göra. Jag vet ingen annan musik där trumpeten har en så fri roll som i jazzmusiken. Man kan spela hårt, starkt, mycket och högt, men samtidigt lika gärna mjukt, viskande och sparsmakat. Den friheten i uttryck lockade mig.


Berätta om band du varit med i. Var det olika genrer? Var det dina band? Jag fick möjlighet att sitta in med Bernt Rosengrens storband första gången när jag var nitton år och spelade sen med dem lite till och från. Jag spelade också lite grann med Gugge Hedrenius BBB, men det som betydde allra mest var att jag 1978 började med en grupp som hette Hot Salsa. Det var Sveriges första salsaband och mötet med den musiken och kulturen grundlade en livslång kärlek till rytmisk musik.

Vi hade några intensiva år i slutet av 70-talet och början av 80-talet då vi spelade väldigt mycket, flera gånger i veckan. Plus att vi repade flera gånger i veckan. Jag är mycket tacksam över att ha den erfarenheten av att jobba med en grupp så intensivt under en period.

Nivån på musikerna är ju generellt högre idag när så många har en gedigen utbildning, men samtidigt finns ju risken för en likriktning när det är samma musiker som spelar i många grupper.

Vad var det som var bra med att arbeta på det sättet? Det händer mycket i en grupp som träffas så ofta. Det är stor skillnad från dagens frilansmarknad där många musiker flyter omkring i flera band och ingen har tid att repetera speciellt mycket. Nivån på musikerna är ju generellt högre idag när så många har en gedigen utbildning, men samtidigt finns ju risken för en likriktning när det är samma musiker som spelar i många grupper.

Berätta om fler projekt? Jag började spela med gruppen Änglaspel 1979. Vi spelade musik skriven av pianisten Stefan Forssén, och även vi turnerade flitigt. Vi blev valda till Jazz i Sverige – Årets grupp 1982, och gjorde en LP på Caprice. Även den gruppen betydde mycket för mig. På 80-talet började jag spela med Ahmadu Jahs High Life-band och det var också ett spännande möte med en musik och kultur jag inte mött tidigare.

I mitten av 80-talet började jag plugga på KMH på trumpet och där träffade jag en ny generation jazzmusiker och spelade med många, bl.a. Hans Backenroth, Magnus Öström, Carl-Fredrik Orrje m fl. Jag började också spela med Mats Holmquists storband Stora Stygga. Det bandet samarbetade med många artister och jag var medlem i tretton år.

I mitten av 90-talet träffade jag i Danmark saxofonisten Christina Nielsen (idag Christina Dahl). Vi träffades genom det nordiska storbandet April Light Orchestra och vi fattade tycke för varandra vilket resulterade i att vi bildade en grupp – Christina Nielsen/Ann-Sofi Söderqvist Kvintett. Med var Mathias Algothsson - pi, Hans Backenroth - bas, och Johan Löfcrantz Ramsay - trummor. Vi turnerade en del i Danmark och Sverige men även i resten av Norden och gjorde en platta på Dragon med musiken skriven av Christina och mig.

Jag jobbade också en sommar med Lisa Nilsson, när hon precis släppt sin andra platta på svenska – Till Morelia. 1995 tror jag det var. I samma veva började jag också spela med Marie Bergman.

2013 blev jag bjuden av Sveriges Radio att leda det årets upplaga av European Jazz Orchestra. European Jazz Orchestra är ett återkommande projekt i EBU:s regi (European Broadcasting Union), som pågått sedan 1998. Varje år ny orkester och ny kompositör/dirigent med ny nationalitet. Förutom att det bara varit en person från Sverige som gjort detta tidigare – Helge Albin (2000) – är jag den första kvinnan någonsin som stått framför denna internationella orkester. Vi gjorde en turné runt Europa och även en CD som spelades in i Stockholm.

Hur har din karriär förändrats över tid? I mitten av 90-talet började jag skriva mer arrangemang, bl.a. storbandsarr, och gjorde några arr till Marie Bergman och Bohuslän BB. Ett av dem hamnade så småningom på en CD – 4 Kungar och en Dam. Jag skrev också några arr till Peo Jönis och Satin Dolls. Efter det har den delen av min verksamhet växt och idag har jag skrivit arr och kompositioner till alla professionella storband i Sverige och många andra typer av konstellationer som exempelvis Norrbotten BB, Sandviken BB, Blue House Jazz Orchestra, Frankfurt HR (radiobandet i Frankfurt), Orchestre National de Lorraine (symfoniorkester i Frankrike), Gävle Symfoniorkester, European Jazz Orchestra, Göteborgs Kammarkör, Voces Nordicae, Vocation, Östgöta Blåsarsymfoniker, Stockholms Blåsarsymfoniker, KMH:s Symfoniorkester, Rollin Phones m fl. Jag har också skrivit arr till många artister, bl.a. Lisa Nilsson, Victoria Tolstoy, Pernilla Andersson för att nämna några.

Det känns fint att kunna ge tillbaka av allt det jag fått.

Du leder ett eget storband, när bildades det? 2002 bildade jag storbandet Composer´s Big Fun tillsammans med blåsarna Joakim Milder och Jan Levander. Vi spelade musik skriven av oss tre och gjorde en platta på Phono Suecia 2006. Vi lade ner verksamheten efter några år, men det projektet fungerade som ett slags förprojekt för mig i bildandet av mitt eget storband ASJO (Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra) 2010. CBF gav mig erfarenhet och mod att till slut göra verklighet av mitt helt egna projekt i stor skala!


Helt kort, hur har det senaste året sett ut för dig? Det här året (2015) har jag varit i både Argentina och Sydafrika och spelat min musik. I Argentina med Buenos Aires Jazz Orchestra och i Sydafrika som gäst med Stockholm Jazz Orchestra. Förutom det har jag bland annat i oktober under Stockholm Jazz Fest – i Nils Landgrens hörna på Kulturhuset i Sthlm – lett Jazz Baltica All Star Big Band. Ett storband bestående av enbart kvinnor från Sverige, Norge, Danmark och Tyskland. Fantastiskt bra band, bland det roligaste jag gjort på länge! Enbart min musik och mina arr.  Jag hade också ett beställningsverk för Östgötamusiken i början av 2015, ett uruppförande, och ett för Blue House-serien på Konserthuset i Sthlm i oktober. Det var mitt första uruppförande på Konserthuset.

Har utbildning/lärare betytt något i din utveckling? Ja, mycket! I Kommunala Musikskolan hade jag en lärare i teori, Tomas Frykberg, som hjälpte mig att förstå grundläggande harmonik. Jag tog också privatlektioner för pianisten Robert Malmberg, och han hjälpte mig att utveckla mitt harmoniska sinne och pianospel. Jag träffade också tonsättaren Peter Lyne som uppmuntrade mig att satsa på komposition.

Jag var ganska duktig och spelade första trumpet, men i 13-14 års åldern var det kanske inte det bästa sättet att göra intryck på killarna.

När jag var tjugo år gick jag på Birkagården Folkhögskola och där träffade jag pianisten Janne Sjöblom som också betydde mycket för att fördjupa harmonisinnet. Senare har lärare som Bengt-Arne Wallin, Lars-Erik Rosell, Örjan Fahlström på KMH betytt mycket vad det gäller arrangering och komposition.

Möjligheten att få utbilda sig har betytt mycket för mig, och idag är jag själv lärare i komposition och arrangering på KMH (Kungliga Musikhögskolan). Det känns fint att kunna ge tillbaka av allt det jag fått.

Berätta lite om Jazzverk som du arbetat med? Jag var konstnärlig ledare och dirigent för den internationella tävlingen för storbandsmusik – Jazzverk – under fem år. Det var Örjan Fahlström som initierade det projektet och var dess konstnärliga ledare i tio år. När han slutade tog jag över. Den tävlingen har betytt en hel del för de medverkande komponisterna, men vi har tyvärr varit tvungna att lägga ner den p.g.a. otillräcklig finansiering. Det är mycket synd, eftersom alla sådana möjligheter för unga kompositörer till exponering är viktiga. Chansen att få träffa ett professionellt storband (som spelar finalbidragen) och få sin musik framförd och spelad i radio betyder mycket för en ung människa och kan vara en viktig knuff framåt.

Minns du känslan när du fick din första trumpet? Nej, jag minns faktiskt inte hur det kändes men jag fortsatte i alla fall att spela och identifiera mig med instrumentet. Jag började med kornett som ofta kan vara ett bättre instrument för barn. Jag minns att blåsorkestern bestod av barn i ungefär samma ålder och att det var ungefär fifty/fifty tjejer och killar. När vi kom i puberteten blev jag ensam kvar bland tjejerna. Jag var ganska duktig och spelade första trumpet, men i 13-14 års åldern var det kanske inte det bästa sättet att göra intryck på killarna. Jag började inte spela trumpet förrän jag var 18 år.

När du väljer musiker att musicera med, vad lägger du vikt på? Jag vill spela med musiker som har ett öppet, kreativt sinne och en passion för det de gör. Kunnande är också viktigt förstås och förmågan att lägga till något av sig själv i musiken.


Kunnande, på vilket sätt? Om en ensemble ska klinga bra måste varje medlem kunna spela sitt instrument på en viss nivå. Det handlar om intonation, timing, stabilitet, förmåga att smälta in i en klang osv. Om en medlem i en sektion spelar falskt kommer det att låta ostämt om hela sektionen även om de andra spelar rent. En viss grundnivå behövs för att det ska klinga bra. Sen kan man ju naturligtvis låta någon man tror på få en chans att växa in i rollen.

Mötet mellan t ex jazzmusiker och klassiska musiker kan ibland bli svårt p.g.a. otillräcklig kunskap om de olika genrernas idiomatiska spelsätt. Å andra sidan kan det också bli mycket spännande möten med musiker från olika världar om de har ett öppet sinne och öppna öron.

Tyvärr har man som frilansare oftast inte så mycket repetitionstid inför olika projekt, så det vill till att alla medverkande gör sitt bästa. Handlar det om att läsa noter brukar jag lösa det genom att skicka ut materialet i förväg vilket ger musikerna en chans att förbereda sig. Det bukar de också göra – alla vill göra ett bra jobb. Sen handlar det om att kunna ge av sig själv in i musiken. Att improvisera, men kanske också att kompa kreativt på olika sätt och det kräver en viss genrekunskap. Mötet mellan t ex jazzmusiker och klassiska musiker kan ibland bli svårt p.g.a. otillräcklig kunskap om de olika genrernas idiomatiska spelsätt. Å andra sidan kan det också bli mycket spännande möten med musiker från olika världar om de har ett öppet sinne och öppna öron.

Har du några förebilder? Vad, vem, vilka? Miles Davis är nog min första och största förebild! Hans engagemang och förmåga att skapa det där extra i musiken vad han än gör tycker jag är mycket lockande och fascinerande. Sen finns det en mängd trumpetare jag lyssnat på och som påverkat mig på olika sätt, kanske framför allt Woody Shaw och Freddie Hubbard. Kompositörer/arrangörer jag lyssnat mycket på och kollat in är Gil Evans, Bob Brookmeyer, Maria Schneider, Igor Stravinskij, Claude Debussy, Olivier Messiaen, Arvo Pärt, Toru Takemitshu, Allan Pettersson. Listan kan göras lång…

Kan du beskriva din kreativa process? Den kan se ut på många olika sätt. När jag ska skriva ett stycke beror det lite på sammanhanget. Är det en beställning är vissa premisser redan givna från början – besättning, längd, orkestrering, sammanhang där stycket ska uruppföras. Alla dessa faktorer spelar in när jag bestämmer mig för vad jag ska göra. Om jag har möjlighet rent tidsmässigt tycker jag om att gå och tänka på stycket ganska länge innan jag sätter något på pränt. Jag bestämmer mig för vilken typ av energi jag vill jobba med och kanske ett händelseförlopp. Det kan vara ganska löst, eller ibland detaljerat. När jag sen verkligen sätter mig ner och skriver, konkretiserar det hela, brukar musiken få sitt eget liv och tala om för mig vart den vill. Ibland tar den då en ny riktning men förvånansvärt ofta håller den ursprungliga planen.

För mig är dramaturgin i musiken viktig, och jag tänker mycket på storformen för att skapa variation.

Jag brukar också ägna en del tid åt att undersöka mitt material, d.v.s. om jag bestämt mig för t ex ett visst tonmaterial så kollar jag hur det blir när man vrider och vänder på det på olika sätt. Det är inte alltid jag använder det jag experimenterat med, men jag tycker att det är skönt att lära känna materialets potential.


Ser processen annorlunda ut när du skriver eget material? När jag skriver för mitt eget storband, ASJO, är jag på sätt och vis friare än när jag har en beställning, men även där är vissa förutsättningar givna, exempelvis besättning. Från olika musikaliska idéer som egentligen kan komma från vad som helst – en bild, en berättelse, ett ord, en färg, en dagsaktuell händelse, en geometrisk form osv. – försöker jag forma musiken kring de olika individerna i bandet. Jag blir därigenom inspirerad av deras olika uttryck. Det blir ett slags växelspel där jag påverkas av deras identiteter och de påverkas i sin tur av min identitet som kompositör och musiker. När det funkar blir resultatet starkt och homogent. Det är den stora fördelen med att veta vem man skriver för.

Hur många är ni i storbandet och vilken sättning är det? Vi är nitton personer med mig i rollen som kompositör och dirigent. Dels är det standardsättning för storband, vilket innebär sexton personer: 5 saxar (2 altar, 2 tenorer, 1 baryton), 4 trumpeter, 4 tromboner (3 tenortromboner, 1 bastrombon), piano, bas, trummor. Minst denna sättning har alla storband. I mitt band har jag också med gitarr plus en sångerska, Lena Swanberg, som fast medlem. Den mänskliga rösten är mycket viktig för mig. Jag började ju själv en gång i tiden med att sjunga och kompa mig själv på piano. Jag tycker rösten ger en kontakt och närvaro i musiken. Det behöver inte nödvändigtvis vara en text som uttrycks, det kan också vara ordlös sång ihop med ensemblerna. Lena, som är med i ASJO, är mycket bra på att forma rösten så att den klingar fint tillsammans med instrumenten. Saxofonisterna dubblerar också på flöjt, klarinett, basklarinett och bastrombonisten på tuba. Trumpetarna spelar även flygelhorn. Brasset har också diverse sordiner som kan ändra klangfärgen. Allt detta gör att det går att skapa en rik och varierad klangvärld med många nyanser. Jag tycker också om att växla format inne i bandet. Ibland kanske det bara är en eller två som spelar vilket kan stå som kontrast mot när hela bandet spelar i massivt tutti. För mig är dramaturgin i musiken viktig, och jag tänker mycket på storformen för att skapa variation.

Hur ser arbetsfördelningen ut i bandet? All musik är skriven av mig och jag är även den som gör allt praktiskt arbete vilket innebär allt från högt till lågt: konstnärliga beslut om musiken, ekonomiska förhandlingar med arrangörer, organisation av repetitioner, hyra av replokal, bokning av resor och hotell, bära noter och instrument mm. Många roller för en person…

Trots att det är mycket svårt att driva ett sådant stort och dyrt projekt har vi lyckats ganska bra tycker jag. Vi har gjort ett par skivor, flera radioprogram, medverkat i TV och spelat på ett antal festivaler i Sverige.

Jag har också ett eget skivbolag – Pitch Blue Records – som gett ut ASJO:s skivor. Inte för att det är så speciellt, alla har ju skivbolag nuförtiden, men det är ett tidens tecken och säger någonting om ens arbetssituation. Det är stor skillnad från förr.

Vad gör du om tio år och varför? Om tio år är jag sextionio och förhoppningsvis precis lika aktiv som jag är nu. Jag tror att jag kommer att fortsätta musicera till den dag jag dör. Av nödtvång skulle jag säga om det inte lät så negativt. Driven av en inre glöd är kanske ett bättre sätt att uttrycka det. Som jag redan sagt är passion viktig för mig. Jag söker den hos andra och även i mig själv. När jag gör någonting gör jag det oftast fullt ut. Vad det än gäller. Det är nog ett av mina mest grundläggande drag. Antingen eller.

Hela resan med musiken har varit en lång och emellanåt krokig väg. Det har varit en hel del svårigheter att övervinna, men samtidigt en underbar resa. Musiken har varit – och är – en gåva jag är mycket tacksam över att livet gett mig. Ett privilegium att ha fått – och få – möjlighet att jobba med någonting så spirituellt och givande.

Intervju: Miranda Bjerking Raeder, bearbetning: Lisa Löfgren


Red anm. 2014 blev Ann-Sofi invald i Musikaliska Akademien.

Vill du veta mer om Ann-Sofi kan du följa henne här>>