Ellen Andrea Wang

Efter en lång och härlig sommar är hösten här och vi går in i sista delen av Impra möter. Fyra profiler återstår! Det har blivit dags att bekanta sig med den norska basisten, sångaren och kompositören Ellen Andrea Wang.

Ellen har drivits av en stark lust att skapa musik och en fascination för rytmik. För Impra möter berättar hon om resan från osäker sökare till insikten om att våga tro på sina egna idéer.


Hej Ellen!

När visste du att du ville bli musiker? Musik har alltid varit en väldigt stor del av mitt liv. Jag växte upp i en musikalisk familj där alla spelade instrument. Jag har nog alltid haft en dröm om att få vara musiker och kunna försörja mig på att spela musik. Jag vågade inte tro att det var någon realistisk målsättning för mig förrän för ett par år sedan då jag verkligen bestämde mig för att gå “all in”.

Vad innebar att gå “all in” för dig? Det innebar att jag började använde det mesta av min tid till att öva och spela musik. På Musikhögskolan kom jag till ett vägskäl där jag tittade tillbaka och ställde mig frågan, varför gör jag det jag gör? Jag kom fram till att svaret var att jag ville bli musiker, jag ville resa runt och spela. Det är det jag menar med “all in”. Att säga ja till allt som det innebär att vara musiker.

Tror du att du hade gått “all in” även om du inte hade kommit in på Musikhögskolan? Nej det tror jag inte att jag hade gjort, för det handlar ju till stor del om vilken slags miljö man befinner sig i och vilka lärare man har. Jag har haft väldigt duktiga lärare som har pushat mig ut ur min comfort zone. Det har varit väldigt viktigt för att nå dit jag har önskat, särskilt i början när händerna inte hade förmåga att skapa den musik jag hade i huvudet, och för att hitta mitt musikaliska jag, hitta mitt spår.

Jag vill tro att jag hade hållit på med musik ändå, men kanske inte professionellt. Det är det som är det essentiella med Musikhögskolan, att kunna bruka all tid till att lära sig ett hantverk och fördjupa sig i sitt instrument.

När började du definiera dig som musiker och varför? Jag tror att jag började definiera mig som musiker en bit in i studietiden på Musikhögskolan i Oslo. Jag tror att det handlade om att jag kände mig tvungen att bevisa för mig själv att detta med att spela bas var något jag bemästrade och gjorde bra. Jag spelade i flera band och åkte på turnéer och därmed kunde jag presentera mig som en aktivt musicerande musiker. Samtidigt så tycker jag inte att man måste gå en musikutbildning för att kalla sig för musiker, musiker är något man är och inte något man nödvändigtvis utbildar sig till. Jag började spela kontrabas när jag var sjutton år och det är ganska sent jämfört med många andra instrumentalister. Sen började jag på Musikhögskolan som nittonåring och miljön, studiekamrater och lärare var väldigt viktiga för min utveckling.

Kände du att du hittade musikerna du ville spela med direkt under utbildningen? Inte i början. De två första åren deltog jag inte i en enda konsert. Jag var väldigt färsk på mitt instrument och hade som sagt bara spelat kontrabas i två år. För mig var det väldigt överväldigande att det gick så snabbt från gymnasiet där var jag duktig, kanske en av de bästa i klassen i alla musikrelaterade ämnen, till Musikhögskolan där jag träffade många jämnåriga och kände att jag var bland de sämsta. Det var bra. Jag tog verkligen tag i mig själv och drevs av min inre motivation. Jag hade en stark vilja att bli bra på att spela. Under de första två åren vande jag mig vid var jag befann mig och kunde sätta upp personliga mål. Jag såg att de lite äldre eleverna på skolan hade spelningar och projekt och kände att, det där vill jag också ha!

Gick du musiklinjen på gymnasiet? Ja, jag gick på musiklinjen. Jag spelade klassisk fiol, som var mitt huvudinstrument i tio år, det första året innan jag bytte till kontrabas.

Jag såg att de lite äldre eleverna på skolan hade spelningar och projekt och kände att, det där vill jag också ha!

Kan du berätta lite mer om vad olika lärare betytt för din utveckling? Min baslärare och mentor Bjørn Kjellemyr har betytt enormt mycket för mig. Han har lärt mig om instrumentet och om hur man närmar sig musik generellt. När jag var tjugotre gick jag med i en jazztrio tillsammans med bland annat trumslagaren Pål Thowsen. Vi åkte på världsturné och att få spela och turnera med så erfarna jazzmusiker såpass tidigt i min karriär var en skola i sig. Jag har även alltid skrivit musik och spelat ihop med studiekamrater. Under tiden på Musikhögskolan startade jag ett band som heter Pixel. Bandet består av trummor, sax, trumpet, bas och sång. Jag sjunger och spelar bas. Vi har övat, jobbat och utforskat väldigt mycket tillsammans både under och efter studietiden.

Hur var det att åka på världsturné? Det var väldigt roligt och skrämmande på samma gång, men väldigt häftigt för min del. En av musikerna var ju min lärare från Musikhögskolan, den andra var jazzpianist och båda i femtioårsåldern. Det är det som är så fint med jazz, att åldrar blandas och man får spela med både äldre och yngre musiker. Jag fick turnera och komma till Asien och spela på jazzklubbar i Tokyo och Sydkorea och efter det resa till Sardinien. Det var så jag fick nypa mig i armen för att greppa att jag var där. Jag kände en väldig press, för där stod jag, en ung basist som fortfarande studerade på Musikhögskolan och skulle spela med dessa äldre, mer erfarna musikerna. Men under turnén möttes jag bara av positiva reaktioner och det var verkligen jättekul, jag älskade det. Miljöerna var så bra och de jag reste med är så fina människor! Jag åker på en ny världsturné om tre veckor tillsammans med trumslagaren Manu Katché. Vi ska turnera i Europa, Asien och Sydamerika och jag ser verkligen fram emot det.

Jag mailade vår musik till dem och det tog faktiskt inte så många timmar innan jag fick ett svar tillbaka att de var intresserade.

Spelar ni mycket med Pixel fortfarande? Ja det gör vi. Pixel är ett väldigt aktivt band som gör runt fyrtio konserter per år. Vi var nyligen på en liten turné där vi bland annat spelade på North Sea Jazz Festival, en av de största jazzfestivalerna i Europa. Vi har släppt tre album på det amerikanska skivbolaget Cuneiform Records.

Hur kommer det sig att ni har ett amerikanskt skivbolag och inte ett norskt? Det kom sig av tillfälligheter egentligen. Vi spelade in vårt första album under studietiden och jag fick en idé om att prova något annat än ett norskt skivbolag. Jag tänkte att om jag hittar ett skivbolag i utlandet så hjälper det kanske till med spelningar i andra länder, och det kanske skapar lite mer internationell räckvidd. Jag blev tipsad om det amerikanska skivbolaget av en kompis, jag hade aldrig hört talas om det förut. Jag mailade vår musik till dem och det tog faktiskt inte så många timmar innan jag fick ett svar tillbaka att de var intresserade.

Har ni spelat i Amerika? Nej, inte än. Det är nog mest p.g.a. att det kostar så mycket att skaffa artistvisum. Vi har inte prioriterat det, men vi planerar att eventuellt göra det nästa vår. Samtidigt har vi också tänkt att det inte är någon vits för ett litet jazzband att använda så mycket tid och pengar till att åka till USA där konkurrensen är så stor. Men det är absolut en dröm. 

När du väljer musiker att musicera med, vad lägger du vikt vid? Jag vill hitta musiker som har något att uttrycka! Det kan i grunden vara vad som helst, men kanske först och främst att de har ett överskott på musikalisk energi och ett frihetsperspektiv i musiken. De ska också vara aktivt lyssnande. Det blev kanske ett lite motsägelsefullt svar…

Motsägelsefullt, hur menar du? Jag tänker att jag med bandmusiker inleder ett slags musikaliskt förhållande. Det handlar om att ge och ta. Vad kan jag få ut av musikerna jag spelar med när jag kommer med min musik? Varje musiker ska komma med sin särprägel och spela det som de vill bistå med i musiken. Samtidigt måste man se det som ett kollektiv av musikalisk förståelse och att man också har respekt för det musikaliska materialet man skapar tillsammans. Att spela det som klär musiken bäst. Med det menar jag att lyssna på varandra.

Det är en väldigt viktig del av musiken det också, att lyssna, att hitta sin roll och att kanske stundtals inte spela. Om exempelvis trummisen och basisten har en bra dialog är det viktigt att kunna låta det vara och inte komma in och avbryta. Det är kanske mer tvåsidigt än motsägelsefullt. Det är inte svart och vitt, det är ganska transparant. Jag tänker att musik i sig är transparent, särskilt improvisationsmusik. Ofta när jag lyssnar på skivor så lyssnar jag efter trovärdighet och det är vad jag vill skapa tillsammans med musikerna jag spelar med.


Vilka är dina förebilder? Jag har många förebilder. Bland andra så diggar jag de musiker jag spelar och turnerar med, till exempel Marilyn Mazur. Hon är en fantastisk musiker och en inspirerande bandledare! Bland jazzmusiker så har jag alltid lyssnat väldigt mycket på saxofonister som Jan Garbarek och John Coltrane. Precis nu så har jag upptäckt den franske basisten Henri Texiers soloalbum från 70-talet där han både sjunger och spelar bas med ett väldigt perkussivt fokus. Väldigt inspirerande och inte så långt ifrån vad jag själv håller på med om dagarna. Men min allra, allra är ändå Michael Jackson! 

Vad är det som är så fantastiskt med Michael Jackson? Michael Jackson är soundtracket till min barndom. Han har alltid varit en referens i mitt liv. När jag hör hans musik är det något som sker inom mig. Han har en sådan positiv energi som frambringar något nostalgiskt hos mig. Alla har ju någon artist som följt med hela livet. Michaels musik är rytmiskt orienterat och det är något som har inspirerat mig. Hans sätt att tänka rytmik, hans användning av percussion. Hans musik bygger mycket på trummor och bas och det var en stor anledning till att jag fastnade för det. Sen handlar det om riffen också, många av låtarna har riff som bara kan gå och gå utan att man tröttnar. Vi jobbar mycket med riff i Pixel.

Söker du ofta efter ny musik att lyssna på? Det beror på hur mycket jag har att göra, men jag är faktiskt ganska duktig på att kolla in ny musik genom att försöka gå på andras konserter under festivaler jag själv spelar på om det finns tid över för det. Eller så får jag tips från vänner om band och artister jag borde lyssna in. Jag försöker att lyssna på skivor men jag gillar bäst att höra ny musik live. Jag går hellre och lyssnar på de band som är lite mer underground än de som är headliners under festivaler.

Sen är det ju det här med streamingtjänserna, på gott och ont, som gör det möjligt att kolla in sju nya band på en dag bara genom några klick. Jag är en av dem som gillar att lyssna på album från början till slut för att få den totala dramaturgin och höra hur bandet har tänkt med låtordningen. Att lyssna på musik är en slags övning i att att reflektera över vissa vändningar, ljudbilder, samspel, basfigurer, ackord, ljud etc. Jag vill inte ha musik som en spellista i bakgrunden, ett hopkok av en massa olika band och artister. Det handlar om att ha respekt för musikens egenvärde.

Ofta är det bra att försöka uppsöka en målgrupp där de är och inte tro att de ska hitta en.

Hur tänker du när du spelar in? Har du någon gång velat släppa singlar eller musikvideo istället för album? Jag har varit principfast när det gäller album, men det gäller att följa med i utvecklingen också och se hur det fungerar. Så som det är nu så säljer man knappt några skivor, alltså fysiska varor. Det är helt dött. Man säljer kanske ett par vinyler. När jag gav ut min soloskiva Diving 2014 släppte jag två singlar samtidigt. Det svåra med den musik jag spelar är att det finns så många referenser; pop, jazz, instrumentalt, vokalt. Det är svårt att hitta en låt som är representativ för albumet. Det är enklare inom pop och kommersiell musik, där finns ett helt musikbransch-tänk bakom en singel. Nu är det nästan mer vanligt att ge ut EPs med fem låtar. Det har blivit det nya formatet. Jag tror fortfarande att de som vill lyssna på ett album köper ett album, och de som vill spela in ett album spelar in ett album. Risken med det är att man missar den yngre målgruppen som konsumerar musik i singelformat, spellistor och musikvideos. Det finns för- och nackdelar hela vägen. 

Vilken är din målgrupp tror du? Jag tror att jag har en väldigt bred målgrupp, allt från gymnasieelever till sextioåringar. Det märker jag på konserter, men det är väldigt baserat på vart någonstans vi spelar. För att nå ut bredare har vi exempelvis med Pixel försökt att gå ifrån traditionella jazzklubbar där publiken ofta är lite äldre. Ofta är det bra att försöka uppsöka en målgrupp där de är och inte tro att de ska hitta en. Snarky Puppy har varit väldigt bra på att nå en yngre målgrupp genom att göra youtube-hits där de gör sig tillgängliga i ett aktuellt forum.  

Hur är din kreativa process? Den är väldigt varierande och stundtals kaotisk. I övningsrummet försöker jag sätta upp mål och komma på någonting nytt inom loppet av övningspasset. En rytmisk figur, en melodi, en ackord-progression, ett ljud. Det kan göra det enklare och ge struktur. Ibland när jag har det som svårast så kan det komma många bra idéer och låtar till följd av det. Lite kaos i huvudet kan skapa bra musik, för då filtreras inte idéerna på samma sätt som annars. Jag tror att jag är en bra blandning av en väldigt tålmodig och samtidigt otålig person. Mina kreativa processer fungerar bäst under en viss press.

Det är viktigt att tro på sina egna musikaliska visioner, idéer och kreativitet och välkomna dem utan att reflektera över om andra tycker det är bra eller inte. Man ska ha roligt, det är det viktigaste av allt!

Skapar du kaos själv eller är du till viss del kaos? Jag har alltid lite kaos i huvudet. Jag är en person som har många kreativa idéer. Den ena idén dyker upp medan jag arbetar med den andra, det blir en sorts kortslutning. Jag nämnde att jag är både en väldigt tålmodig och samtidigt otålig person och mitt liv är på många sätt fyllt av kontraster, precis som mitt huvud. För en tid sedan jobbade jag med gamla folkmelodier från bygden där jag växte upp. Jag har jobbat mycket med melodierna för att de ska passa in i modernare musik. Under tiden som jag jobbade med dem kände jag hur det kom en massa andra idéer som var något helt annat, någon slags reaktion på det jag höll på med. Lite som att när man äter något salt blir man sugen på något sött. Så är det för mig. Jag har svårt att stänga tankar ute. Så är det kanske med kvinnor, att vi kan multitaska i större utsträckning än män?

På Musikhögskolan upplevde jag spärrar för vad jag kunde skapa och spela. Det var en miljö där det fanns förväntningar på hur musiken skulle vara och låta. Den skulle vara intellektuell och byggas på vissa premisser. Att komma med en poplåt med tre ackord, det funkade inte. Det var inte intellektuellt, inte bra nog.

Mitt band Pixel var en slags motreaktion på musikinstitutionen. På musikinstitutioner analyserar man ny musik nästan så pass att man dödar den. Plötsligt blir det svårt att lyssna på musik utan att reagera på om basgången är “för enkel”. Med Pixel valde vi att inte ha piano eller gitarr med för att de instrumenten tydligare definierar vilket ackord som spelas. Med exempelvis bas, saxofon och röst kan vi skapa ett ackord tillsammans men det är mer krävande för lyssnaren att uppfatta.

Jag kom till en punkt där jag bestämde mig för att jag inte har någon lust att analysera vad det är, jag vill bara spela och frångå den analytiska delen av musik. Det var i opposition till det jag lärt mig. Det är klart att man ska förhålla sig till vad man spelar, särskilt i improvisation är det bra att veta det men mer som en utgångspunkt. Det är viktigt att tro på sina egna musikaliska visioner, idéer och kreativitet och välkomna dem utan att reflektera över om andra tycker att det är bra eller inte. Man ska ha roligt, det är det viktigaste av allt!

Jag var ett nervvrak i ett halvår och fick inte veta säkert förrän en vecka före konserten att jag skulle köra med honom.

Pressar du dig själv när du övar för att nå dina mål? Jag vill inte tro att jag pressar mig själv så mycket. Om jag övar på att läsa och spela etyder så pressar jag mig själv tills jag klarar av att spela dem så som jag vill att de ska låta. Men det handlar mer om teknik än själva utförandet. Fingrarna ska lyda. Tanken på att pressa sig själv känns inte bra, men samtidigt borde man kanske pressa sig själv hela tiden för att komma längre. Visionärt pressar jag mig själv hela tiden till att tänka att jag ska bli bättre. Press är ett så negativt laddat ord för det låter som att man gör något som man inte har lust att göra. När jag övar så står jag i övningsrummet och improviserar eller försöker skriva musik. Jag tror att om du går in i övningsrummet med en slags förväntan på hur det här övningstillfället ska bli har du redan förlorat, det kan du aldrig styra.

Jag pressar mig i det stora hela för att bli en bättre musiker, basist, kompositör och bandledare. Det kommer även mycket press utifrån på att hela tiden släppa nytt material, skriva ny musik. Musik är en färskvara som ständigt ska producera. Det finns inget mittemellan, det är allt eller inget och det är vad jag menar med att gå “all in”.

Jag spelade tillsammans med Sting (!) i Olympia i Paris i april 2016, en helt fantastisk, surrealistisk upplevelse. Jag visste att jag skulle spela med Sting ett halvår i förväg, men jag tordes inte tro på det förrän jag faktiskt stod i övningsrummet tillsammans med honom och spelade Every Breath You Take.  Det är kanske min största upplevelse som musiker - ett mål som jag aldrig kunde ha föreställt mig och skrivit ned på papper.

Wow, vilken grej! Hur fick du chansen att spela med Sting? Jag spelar i Manu Katches band, en trumslagare som har spelat mycket tillsammans med Sting och Peter Gabriel. Jag spelar på hans senaste album och jag har turnerat med honom i drygt ett och ett halvt år. Nu i april skulle Manu Katche ha en stor konsert i Paris för att fira albumreleasen och bjuda in några gästartister. Sting blev inbjuden och tackade ja, så jag visste ett halvår innan att Sting skulle medverka på konserten men jag visste inte om han skulle spela gitarr eller elbas, vilka låtar han skulle spela eller om jag skulle spela med honom. Jag var ett nervvrak i ett halvår och fick inte veta säkert förrän en vecka före konserten att jag skulle köra med honom. Vi visste inte förrän på konsertdagen om han skulle spela gitarr eller bas. Jag fick lära mig alla hans låtar. Det var många andra amerikanska artister med så jag var tvungen att lära mig 30-40 låtar och fick inte noter på en enda låt.

Dagen före konserten stod vi och övade i lokalen i Paris och då kom plötsligt Sting gående in. Det var helt surrealistiskt. Jag såg hur Stings manager bar på elbasen. Jag hade med mig kontrabasen, elkontrabasen och min elbas så jag var förberedd på allt. När Sting tog sin elbas och började spela en av sina låtar så tog jag kontrabasen och spelade vad jag tyckte passade in. Jag frågade inte om jag skulle vara med eller inte utan tänkte att om Sting inte vill att jag ska vara med så säger han väl -Don’t play. Jag tänkte att det är min enda chans och det gick bra, han gillade det väldigt mycket. Han kom fram till mig efteråt och vi pratade om hur vi skulle lösa arrangemanget och så. På konserten spelade vi bl.a. Shape Of My Heart och Every Breath You Take. Det var helt fantastiskt och publiken var i extas!

Jag sov inget varken nätterna före eller efter konserten, jag hade ett sådant adrenalinpåslag!

Vad gör du om tio år och varför? Jag är väldigt nöjd med den tillvaro jag har idag och hoppas att det kommer fortsätta så här de kommande tio åren. Drömmen är att bli ännu bättre och att få fortsätta att göra det jag gör nu. Spela bas, sjunga, komponera musik och spela konserter!

Intervju: Miranda Bjerking Raeder, bearbetning: Lisa Löfgren


Läs mer om Ellen här>>