Elsa Bergman

Denna månad möter vi basisten Elsa Bergman. Elsa hörs ofta spelandes frijazz men har många järn i elden även om hon inte förstår vitsen med att stressa. För Impar möter berättar hon om lusten till musik och de olika projekt hon är med i eller driver.


Hej Elsa!

Hur kom det sig att du började spela just bas? Jag tror att jag fascinerades av det instrumentet. Att det var så stort och att det var fysiskt att spela det.

När visste du att ville bli musiker? Jag tror faktiskt aldrig att jag har tänkt att nu ska jag bli musiker. Jag har hållit på bara. Jag visste däremot tidigt att musik var en livsavgörande byggsten i mitt liv. Jag anser att musiken tillhör alla, oavsett vad man har studerat eller hur man försörjer sig. Alla som vill definiera sig som musiker borde få göra det. Men själv känner jag inte att det är så viktigt. Ibland är jag musiker, ibland är jag åhörare. Ibland är jag personlig assistent eller vårdbiträde och ibland är jag en vanlig hipster som inte vill definiera sig som hipster.

Började du direkt med kontrabas? Jag börja spela piano när jag var i sjuårsåldern. Jag tyckte att det var roligt med piano när jag spelade hemma men det var tråkigt med läxorna så jag slutade. Det var min pianolärare som tipsade mig om kontrabas. Om jag valde det skulle jag få plats på Kulturskolan direkt för det var så få som valde det. Jag var fjorton år när jag började spela kontrabas. Jag kommer så väl ihåg känslan första gången jag provade. Det kändes bara helt rätt. Det fanns en sådan nära kontakt med kroppen.

Många börjar ju med att spela elbas innan de senare går över till kontrabas. För mig har det blivit tvärt om. Det är inte förrän nu för ungefär ett halvår sedan som jag börjat med elbas.

Jag anser att musiken tillhör alla, oavsett vad man har studerat eller hur man försörjer sig. Alla som vill definiera sig som musiker borde få göra det. Men själv känner jag inte att det är så viktigt.

När köpte du din första kontrabas? Det var inte förrän i trean på gymnasiet när jag bestämt mig för att flytta till Norge och gå på folkhögskola där. Då behövde jag verkligen en egen bas. Innan dess lånade jag kontrabasar, först av Kulturskolan i Täby kommun där jag växte upp, och senare på Södra Latin där jag gick gymnasiet.

Har du kvar den första basen du köpte? Ja. Jag köpte den för mina egna sparpengar. Jag kom med kontanter till Luin Sitkey, en kontrabashandlare som bor på Söder och som många i Stockholm köpt sina basar från. Han gav mig ett schysst pris eftersom han visste att jag inte var så gammal. Jag gillar den basen. Ännu har jag inte känt att jag vill byta.

Har utbildning/lärare betytt något för din utveckling? Ja. Men mina medmusiker har alltid varit de bästa lärarna. Det betyder mycket att spela tillsammans och lära genom andra musiker. Det och att gå på konserter och lyssna på skivor har varit den viktigaste skolan för mig.

Går du ofta på konserter? Ja det gör jag, så ofta jag hinner och orkar. Eftersom jag bor i en storstad kan det kännas stressigt att det alltid är så mycket som händer. Jag vill försöka vara solidarisk också och gå på vänners konserter. När jag har lust att gå så går jag, och det är ganska ofta.

Hur lyssnar du på skivor? Jag gillar både att lyssna själv och att lyssna med vänner. Jag tror nog att jag gillar mest att lyssna tillsammans med andra. Det är väldigt roligt att bli introducerad för ny musik genom att lyssna tillsammans med den som vill visa musiken och få höra hur de upplever den.

Lyssnar du på album från början till slut? Ja det gör jag, om det inte är någon speciell låt jag fastnat för.

Digitalt eller fysiskt? Jag lyssnar nästan bara digitalt, köper nästan inga skivor. Jag hade en hårddisk med massor av musik som jag samlat på mig från tiden då jag började spela kontrabas. Det var skivor jag kopierat från biblioteket och musik jag lagt över från kompisars hårddiskar. Dumt nog gjordes ingen back up så när hårddisken crashade försvann allt. Det kändes verkligen skittråkigt för all den musik jag samlat på mig under typ tretton år har betytt så sjukt mycket. Nu håller jag på att bygga upp mitt bibliotek på nytt och jag försöker se det som en övning i att inte vara sentimental, haha, och som någonting positivt att börja om och hitta ny musik. Jag får ofta tips från vänner på musik jag borde lyssna in.

Vad är det senaste du upptäckt? När jag var i Chile senaste gången så snöade jag in helt på musikstilen reggeaton som är lite liknande dancehall. Jag hade nog inte upptäckt den musiken av mig själv utan jag behövde uppleva hela kulturen och träffa de människor som skapar musiken för att verkligen fastna.


När du väljer musiker att musicera med, vad är viktigt? Att det känns nice och lätt att spela och hänga tillsammans. Att det svänger helt enkelt! Det är väl som när man väljer sina polare, man har inga kriterier direkt, inte jag i alla fall men man vet när man klickar. Ibland kan det i och för sig vara bra att utmana sig själv också, inte vara för bekväm, hänga och spela med folk som är olika en själv och som tycker, tänker och spelar annorlunda. När man får det att funka ändå kan det bli riktigt bra!

Det är spännande att se hur musiken utvecklas, det är som en egen levande organism som växer utan att man helt kan ha kontroll över den.

Har du några förebilder? Min syster Nike. Hon är bäst! Hon är en väldigt bra person som inspirerar mig och gör mig glad. Men om ni menar vad jag lyssnar på så är det vissa saker som jag aldrig tröttnar på. Allt med Charles Mingus, det mesta med Nina Simone och så Albert Ayler, speciellt hans trio med Sunny Murray och Gary Peacock. De senaste åren har jag mest lyssnat på hip-hop. Här har jag massor att upptäcka, en lång historia av poesi och musik att lära mig. Jag gillar både gammal old school hip-hop som The Fugees och A Tribe Called Quest som ny trap som Drake och Rihanna. En ung rappare från New York som heter DonMonique lyssnar jag också väldigt mycket på.

Jag har nyligen upptäckt John Surman Trio med John Surman på träblås, Barre Phillips på kontrabas och Stu Martin på trummor. De är så jäkla bra, som ett helt nytt universum! Jag fattar inte hur de kan hålla en så hög intensitet samtidigt som energin är långsam. som att den nästan gick baklänges. De glider ut och in ur teman helt obehindrat. Samma sak kände jag när jag hörde Polly Bradfields solofiolskiva. Hon har ett för mig helt nytt sätt att improvisera, så okonstlat med mycket luft och samtidigt så laddat att jag tror att allt ska explodera. Jag försöker lära mig att gilla Lennie Tristano för det är många som tipsat mig om det, men jag fattar inte grejen ännu. Ofta är det så tycker jag, man måste ge saker tid och förstå kontexten.

Hur är din kreativa process? Jag vet inte riktigt vad det betyder, men det är väl en process hela tiden? Allt man gör tror jag påverkar en vare sig man är kreativ eller inte. Ibland är jag sjukt okreativ, men jag tror att jag utvecklas ändå i någon riktning. Jag blir i alla fall äldre och förhoppningsvis klokare. Jag är kanske mer fokuserad på musikens kreativa process, i mina band till exempel. Det är häftigt att se hur improvisationen och samspelet i ett band förändras över tid. Vi gör jobbet, repar, spelar, pratar — och processen kommer av sig själv. Jag tror inte att man kan forcera processen för mycket. Go with the flow bara!

Det bästa med Festen är att man inte behöver ta hänsyn eller lämna plats åt någon utan kan gå på med sina idéer hela vägen och att det snarare ger energi till de andra i bandet än att man trampar någon på tårna.

Har du en egen replokal? Ja, jag fick plats i en replokal i Örnsberg nästan direkt när jag flyttade till Stockholm. Detta har varit en otroligt viktig bas för mig. Här har många av de band jag spelar i uppstått spontant genom tillfälliga jam eller över kaffet i fikarummet. Jag känner mig inspirerad av de musiker jag dagligen möter i replokalen och på konserter.

Kan du berätta lite vad du haft för dig på senaste tiden? Jag har nyligen gett ut en skiva med bandet Festen på det portugisiska skivbolaget Clean Feed. Festen består av Isak Hedtjärn på klarinett, Lisa Ullén på piano, jag på kontrabas och Erik Carlsson på trummor. Vi spelar helt fritt improviserad musik. Vi utgår alltså inte från några teman eller låtidéer. Det är otroligt intensiv och fysiskt krävande musik att spela men inte aggressiv utan mer som ett glädjerus, “happy free jazz” skulle jag kalla det. Det bästa med Festen är att man inte behöver ta hänsyn eller lämna plats åt någon utan kan gå på med sina idéer hela vägen och att det snarare ger energi till de andra i bandet än att man trampar någon på tårna. Det är ett samspel både socialt och musikaliskt som jag sällan upplevt innan. Vi spelade in på Atlantis Studio för lite mer än ett år sedan och i maj i år gav vi ut skivan som heter Festen. Jag är väldigt nöjd med materialet på skivan även om jag känner att det hänt mycket sedan vi spelade in. Musiken vi skapar med Festen har utvecklat sig till att ha ett mer särpräglat sound och vi är mer samspelta och har mer och mer en samlad energi i improvisationerna. Det är spännande att se hur musiken utvecklas, det är som en egen levande organism som växer utan att man helt kan ha kontroll över den.

Du är även medlem i Anna Högbergs Attack, en frijazz-sextett ledd av Anna Högberg. Vad har Attack betytt för dig och vad händer med bandet just nu? Jag minns när Anna Högberg (saxofonist) ringde mig och frågade om jag ville vara med i ett band som hon fått i uppdrag att sätta ihop som ett beställningsverk till Stockholm Jazzfestival. Hon räknade upp gruppens övriga medlemmar, Elin Larsson Forkelid - sax, Malin Wättring - sax, Anna Lund - trummor och Lisa Ullén - piano. Jag kände ingen av dem personligen då, men hade hört flera av dem på konserter eller skivor så jag var ganska nervös första gången vi sågs.

Det var en god och tillåtande atmosfär redan från början, framförallt tack vare Anna Högbergs självklara men samtidigt demokratiska ledarskap. Sedan dess är Attack det band jag spelat mest med både i Sverige och på senare tid även på festivaler runt om i Europa. Det är genom Attack som jag känner att jag har börjat etablera mig på scenen. Anna Högberg komponerar låtarna. Det är ofta teman som lämnar mycket utrymme för improvisation men samtidigt håller ihop kring melodier eller tydliga idéer. Hennes sätt att komponera inspirerar mig mycket och jag har också komponerat ett par teman till repertoaren. Attack består egentligen av sex väldigt olika musiker som alla också är starka frontfigurer i andra sammanhang. Det är roligt att vi ändå fungerar så bra ihop som ett kollektiv. Det känns som att alla får rum att vara den musiker de är och att musiken ändå bär framåt. Genom arbetet med Attack har Anna, Anna, Lisa, Malin och Elin blivit några av mina närmsta vänner, vi är som en familj nu. Det betyder allt att ha ett sammanhang där man både kan känna sig stark och svag och där man tar ansvar för varandra. Plus att vi har så jäkla kul!

En solospelning har jag faktiskt gjort på eget initiativ, på Bredängs Konditori, det var skitkul!

Hur går det till när du skapar musik? Jag skapar mycket fritt improviserad musik och då spelar jag helt enkelt och skapar i stunden. Jag har komponerat lite i grupp och det är väldigt svårt och väldigt kul. Just nu skriver jag inte så mycket men när jag gör det så skriver jag mycket på piano. Antingen sitter jag bara och “plinkar” på pianot för det är fortfarande lika kul som det var när jag var sju, eller så kommer jag på någon melodi när jag är ute och går och sen sätter jag mig och försöker ta tag i den. I mitt band, Elsas Eget Omdöme, försöker jag skriva med text också och det är en utmaning, jag vet inte ens vart man börjar men det känns väldigt kul. Jag komponerar inte in i minsta detalj utan skriver ner och utformar idéer på papper så att jag kan jobba med dem i bandet sedan. Jag bestämmer hur musiken ska låta men under tiden den utformas använder jag mig av musikerna som verktyg.

Hur känner du för att skapa musik solo? Jag tycker att det är lite som att gå i terapi. Det är jobbigt på något vis, man får så mycket av sig själv och det är svårt att se på sig själv med perspektiv. Man blir konfronterad av sig själv och måste möta det. Ibland är det nödvändigt att göra det och ibland är det skönt att slippa.

Du spelar solo också. Har du på eget bevåg valt att göra det eller har du alltid fått förfrågan? Jag har nästan alltid fått förfrågan. Det var faktiskt IMPRA som var först med förfrågan om jag ville spela solo på Lupino Live och det var inför det som jag började öva på att göra det. Jag tror inte jag hade gjort det om jag inte fått frågan. En solospelning har jag faktiskt gjort på eget initiativ, på Bredängs Konditori, det var skitkul! Jag spelade på torget utanför konditoriet i samspel med allt som hände ute på torget.

Vad gör du nu i höst? Först och främst vill jag öva. Jag spelar på sensträngar med ganska hög stränghöjd vilket är tungt fysiskt. Samtidigt får jag ett speciellt sound med det som jag eftersträvat och jag gillar att det behövs mycket fysik, det gör att jag kommer igång energimässigt. Jag har dock funderat på att hitta ett lite annat och mer hållbart spelsätt. Speciellt nu efter att jag bröt av stråken. Jag tror att det ska gå att använda sig mer av kroppstyngd än av muskelkraft. Det är något jag vill jobba med och undersöka den här hösten.


Sen har jag lite olika planer, som att spela mycket med Festen, lite med Attack och så elbas i det nya bandet Hunger!. I september spelade jag med ett projekt med arbetsnamnet “Come On, Relax” tillsammans med Anna Högberg, Lisa Ullén och Isak Hedtjärn. Vi bjöd även in Dieter Kovačič (mer känd som Dieb13) från Wien på turntables och Michael Zerang från Chicago på trummor att under några dagar spela tillsammans med oss och avsluta samarbetet med en konsert på Rönells Antikvariat. Vi startade projektet redan i våras med repetitioner och en lägenhetskonsert hemma hos Lisa men då var inte Michael med.

Jag tänker ta det lugnt i höst. Jag älskar att bara hänga i replokalen, öva lite, dricka kaffe, jamma mycket och lyssna massor på musik. Jag förstår inte varför man ska stressa så mycket och jaga gig hela tiden. Jag känner inte att jag har så bråttom. Jag ska jobba en del på ett gruppboende för personer med funktionsvariationer och så gillar jag att cykla snabbt och att träna yoga.

Det är viktigt att få bestämma och lita på sitt eget omdöme, ta ansvar för sin vilja. Säga nej till något för att kunna säga ja till något annat.

Hur övar du? Jag har en bild av mig själv där jag övar ofta och mycket men sen är det inte riktigt så i verkligheten. Jag tycker om att öva, dels teknik för att hitta kontakt med instrumentet så jag får en avslappning som gör att det går snabbare mellan tanke och ljudet jag skapar. Jag övar också på att spela solo och skapa musik i stunden. Just nu övar jag mycket på konkreta saker så som att spela efter noter, exempelvis Charlie Parkers låtar. Att utforska instrumentet är kul, att försöka hitta nya sound. Jag spelar mycket till skivor också, just nu till hip-hopskivor för att jag gillar tyngden.

Du nämnde ditt band Elsas eget omdöme. Berätta mer om det. Absolut! “Elsas Eget Omdöme” är mitt första egna band. Som basist tror jag att det ofta är ganska lätt att bara halka med på andras projekt. Lika viktigt som det är för mig att vara en del av ett sammanhang är det att kunna välja mitt sammanhang, forma världen lite och uttrycka något jag själv känner. Det är viktigt att få bestämma och lita på sitt eget omdöme, ta ansvar för sin vilja. Att säga nej till något för att kunna säga ja till något annat.

“Omdömet” uppstod för lite drygt två år sedan. Jag var i en period i livet då jag lärde mig att säga nej och sätta gränser. Jag hoppade av projekt jag inte kände var tillräckligt kul och tog avstånd från sammanhang där jag inte trivdes. Det var en på många sätt jobbig period för det är jobbigt att göra andra människor besvikna, särskilt om man är van vid att vara den som alltid försöker vara alla till lags. Ur detta föddes alltså en längtan att starta ett eget band och jag började skriva en massa låtar. Jag valde en salig blandning av fantastiska musiker från väldigt olika genrer: Mats Äleklint - trombon, Oskar Carls - sax och Lalo Cissokho - trummor. På senare tid har även Siri Blackman kommit med på sång. Det är ett galet band på något vis och jag älskar ju sådant som är galet. Jag gillar skarven mellan bära och brista. Det är viktigt att inte safe:a jämt utan göra något man tror på och skita i vad folk tycker.

På vår första konsert kom det jättemycket folk och det kändes som att många blevförvånade. De hade nog förväntat sig någonting mer svårt och experimentellt, sådant jag vanligtvis gör och också älskar. Men här var det tralliga melodier och halvsvängiga grooves, väldigt ocoolt, haha! Jag gillar att inte göra folk nöjda, men gärna glada och jag har märkt att Elsas Eget Omdöme är en riktig glädjespridare.

Jag måste lägga mer tid på det bandet känner jag nu när jag berättar om det. Det är svårt att få ihop rep när alla medlemmar är väldigt upptagna med andra grejer och ingen av oss är direkt duktig på att hålla tider och så. Men det är en skiva på gång, det ska bli kul!

Sätter du upp mål och delmål? Nej aldrig. Det verkar jobbigt.

Vad gör du om 10 år och varför? Haha, ingen aning! Om jag håller på typ som nu och fortfarande är nöjd med det så är väl det fett. Jag har en positiv syn på framtiden, det blir bara bättre och bättre!

Intervju: Miranda Bjerking Raeder, bearbetning: Lisa Löfgren