Lisa Ullén

Hösten är här på riktigt och vad passar då bättre än att krypa upp under en varm filt och lära känna musikern Lisa Ullén. Hon talar om avbrott och om nödvändigheten att få tiden att räcka till.


Hej Lisa!

När visste du att ville bli musiker? Jag började ta pianolektioner vid sju års ålder. Jag har även spelat andra instrument som gitarr och flöjt och sjungit mycket i kör. Musikskolan var en viktig plats för mig att vara på. Jag hade en musiklärare på högstadiet som var mycket uppmuntrande och det var väl runt 13-14 års ålder som jag visste att jag ville hålla på med musik.

Senare började jag att gå på konserter och hjälpa till att anordna konserter på ett ställe som hette Musikhuset i Örnsköldsvik.

Hur kom det sig att du valde piano? Det kom sig av att vi hade ett piano hemma, fast mest för att jag följde med min bästa kompis på hennes pianolektion och där frågade läraren om jag också ville börja och det ville jag. En slump egentligen.

Var undervisningen inriktad på någon viss genre i början? Nej, det var väldigt traditionellt på det sättet att det inte var fokus på någon speciell genre, utan mer på hur man hanterar pianot, olika låtar, stycken och teknik.

När började du definiera dig som musiker och varför? Att bli “musiker” och jobba med musik var inget jag visste att man kunde välja eller något jag direkt tänkte på. Jag visste bara att jag tyckte att det var roligt att spela och att det var vad jag ville hålla på med.

Har utbildning och lärare betytt något i din utveckling Ja för mig har det gjort det, jag kommer inte ifrån en musikerfamilj. Det fanns inte så mycket musik hemma förutom ett piano. Men jag gick på musikskolan, sjöng i kör och spelade i band.

Vad var det för band du spelade i? Det var inte i musikskolan utan det var senare under högstadiet. “Källarbandsprojektet” hette det och var ungefär ett år långt. Projektet liknade en bandkurs, ungefär som jazzkollo. Jag och mina kompisar bildade ett band. En spelade gitarr, en annan spelade bas och sen var det en kompis vi tvingade att vara med för att vi behövde en till gitarrist. Vi gjorde låtarna själva och de som jobbade på kursen försökte hjälpa till.

Pluggade du vidare efter det? Jag gick inte på ett musikgymnasium, det fanns inget i Örnsköldsvik, och gjorde bara ett tafatt besök på folkis innan jag hoppade av. När jag gick på musikhögskolan kände jag att jag hade mycket att lära. Det blev en stark drivkraft för mig, att få träffa fantastiska lärare och utvecklas. När jag var i trettioårsåldern fick jag ett stipendium för att åka till USA och studera piano. Så jag och min familj; man och mina två äldsta barn bodde i amerikanska södern, North Carolina, under ett års tid.

Jag tror man blir mer självsäker med åldern. Jag känner mig stolt över mina erfarenheter.

Vad gjorde du istället för att gå folkis när du hoppat av? Jag bodde i Stockholm och jobbade på ett dagis, och så tog jag privatlektioner i piano. Sen började jag en teorikurs som många andra jag kände också gick. Man behövde gå den kursen för att komma in på musikhögskolan så jag gick den under en termin. Sedan gick jag på “ackis”, Musikhögskolan i Stocholm. Under andra året där fick jag min dotter och då blev studerandet lite upphackat.

Hur var det att bo och studera i North Carolina? Det var jättevarmt och skönt. Helt fantastiskt! Vi hade faktiskt två val, antingen Boston eller North Carolina och vi valde North Carolina därför att det är mycket billigare att bo där. Vi hade ju två barn då så vi behövde bo i en lägenhet och inte hyra ett rum. Jag hade arbetat hårt för och sökt stipendium som jag fick för att kunna åka. I hela USA fungerar det så att de har music departments på alla universitet. Berkley är lite annorlunda. Den skolan är mer motsvarande musikhögskolorna här.

Jag studerade “Advanced Performance Piano”. Det var inte en bachelor eller master utan ungefär motsvarande diplom i Sverige. En fördjupad avancerad pianokurs på två år. Jag gick bara ett år men år två då jag redan hade färdigheter. Jag läste även musikhistoria och spelade i en ensemble där vi skrev musik själva. När året var slut flyttade vi hem igen.

Vi behöver inte tycka likadant om allting men ha respekt för och lyssna på varandra. Det är en viktig aspekt för att kunna jobba ihop.

Hur var det att komma tillbaka till Stockholm? Jag började jobba på Rytmus innan jag åkte till USA. Jag var med under uppstartsåren av Rytmus runt - 96 och jobbade då kanske runt 20 %. Efter USA så undervisade jag i teori och piano.


När du väljer musiker att musicera med, vad är viktigt för dig? Det är alltid en blandning av nyfikenhet, energi, lyssnande och koncentration. Det är även viktigt att det funkar på ett personligt plan.

Vad menar du med “funka på ett personligt plan”? Det jag menar är att det ska funka socialt i det projekt man jobbar med. Att alla människor och personligheter ska fungera och vilja arbeta tillsammans. Det har inte bara att göra med att man är en duktig musiker. Det är såklart viktigt också, men det är väldigt viktigt för mig med en öppenhet inom gruppen och empati. Vi behöver inte tycka likadant om allting men ha respekt för, och lyssna på varandra.

Har du några förebilder? Inte direkt några förebilder men några som jag lyssnat mycket på och som indirekt eller direkt har betytt något för mig är Carla Bley, Bill Evans, Duke Ellington, Connie Crothers, Cecil Taylor, Alice Coltrane, Captain Beefheart, James Brown, Martha Argerich, John Coltrane, Sviatoslav Richter, George Ligeti och John Cage.

Hur fungerar din kreativa process? Jag har varit både på och av musikscenen. Jag har gjort många avbrott bl.a. för att jag valt att prioritera andra saker och bytt sammanhang och riktning i livet. Jag har dock alltid spelat och övat och det har varit mitt sätt att upprätthålla och utveckla mitt musicerande, och där börjar min kreativa process.

Den största utmaningen handlar om vilka val man gör i processen och självklart i vilket sammanhang musiken ska presenteras. Är det för teater, dans eller film? Vilken instrumentation har jag att jobba med? Det handlar om att det ska vara lustfyllt och roligt och att jag inte vill kompromissa med mina idéer.

Hur har det varit att komma tillbaka efter ett avbrott? Det har fungerat ganska bra för mig, men är också mycket arbetsamt då det känns som att jag hela tiden börjar om. Under det sista avbrottet började jag jobba med min soloskiva. Det var väldigt viktigt för mig. Jag började med den vid millennieskiftet men den kom inte ut förrän 2011 så det tog väldigt lång tid. Jag spelade in en massa andra skivor emellan.

Det är inte så att jag har något emot att lyssna på mig själv men ibland är det skönt att distansera sig. Man blir så självupptagen av att det.

Hur kändes det när soloskivan var klar? Jätteskönt! Jag kände att jag aldrig ville hålla på och spela solo mer. Jag har inte lyssnat på den sedan dess.

Brukar du lyssna på skivor du medverkar på? Nej aldrig. Eller, jo det är klart ibland om någon vill att jag spelar upp någonting. Det är ofta så att man lyssnat så himla mycket när man håller på att färdigställa skivan så att det får räcka. En gång hörde jag en låt med en grupp spelas på radio och tänkte att, det här var ju bra. Det visade sig vara en grupp jag var med i. Det är inte så att jag har något emot att lyssna på mig själv men ibland är det skönt att distansera sig. Man blir så självupptagen av att det. Det är roligare att lyssna på andra.

När jag är hemma vill jag oftast att det ska vara ganska tyst. Tror det är p.g.a att det är så mycket ljud i mitt liv. Jag brukar lyssna på P1. Jag har svårt att lyssna passivt på musik om det inte är så att jag lyssnar på Earth Wind and Fire för att dansa. Det är en annan slags lyssning.


Köper du mycket skivor? Jag köper mycket skivor av kompisar, kollegor och av musiker jag träffar när jag är ute och spelar. Man byter skivor och sådär. Men jag är ingen discohollic, har en i familjen och det räcker.

Allt jag gör leder vidare till nästa steg. Det är en ständig resa och utveckling. Kreativitet föds i kreativitet. Det är inte planlagt utan flyter på.

Hur går det till när du skriver musik? Det är lite olika. Jag sitter och funderar väldigt mycket, spelar upp musiken i mitt huvud. Kommer det någonting så testar jag det. Det kan vara lite olika saker så som ljud eller en melodi. Det är nog inte annorlunda än för många andra.

Gillar du att ha en ram som musiken ska följa? Ja det tror jag. Jag vet inte hur det skulle funka annars, utan en ram.

Sitter du alltid vid pianot när du ska skriva musik? Nej det gör jag faktiskt inte. Vid pianot kommer jag in i en annan form av skrivande. Där skriver jag en låt, jag blir fast i pianotänket. När jag ska skriva beställningsstycken brukar jag sitta och tänka ut vilket tema och vilken instrumentering det ska vara. Jag tänker mycket i storform först, på grundidén, den röda tråden.

Det senaste jag skrev var för kontrabasblockflöjt. Då började jag med att fundera över om musiken skulle vara transparant och om det skulle vara mycket luftljud. Jag träffade musikern och vi testade vad som var möjligt att göra. Jag hade några melodifragment och vi kollade hur jag kunde binda ihop dem med ljud.

Jag brukar spela in mycket ljud när jag är ute och när jag hör något jag tycker låter häftigt. Sedan lyssnar jag på ljuden och funderar på hur jag kan återskapa dem med ett instrument eller elektronik.

Det är klart att jag också sitter vid pianot, men inte i första skedet.

Sätter du upp mål och delmål? Nej.

Varför inte? Jag driver projekt. Jag har släppt väldigt många skivor på kort tid. När jag själv tänker på det ser jag det inte som mål som slutförs utan som processer som pågår hela tiden. Allt hör ihop på något sätt. Jag vill ständigt lära mig nya saker och känner mig inte färdig efter att jag gjort någonting. Allt jag gör leder vidare till nästa steg, det är en ständig resa och utveckling. Kreativitet föds i kreativitet. Det är inte planlagt utan flyter på.

Då har du kanske inte så mycket prestationsångest? Nej det tror jag inte att jag har nu för tiden. I och med att jag varit med ett tag har jag gått igenom många olika faser. Jag har haft väldigt mycket prestationsångest som ung, tänkt att det är en tävling, att jag vill känna mig bättre, känt mig oduglig på något sätt.

Eftersom jag har haft flera avbrott så har jag inte fokuserat så mycket på de sakerna genom åren. För mig har det varit otroligt viktigt att hitta tid till att skapa musik, att få tiden att räcka till. Jag har inte haft möjlighet eller tid att fundera på om jag känner mig dålig. Självklart har jag dåliga dagar, jag är inte omänsklig, men jag känner inte att det är en stor del av mig. Jag tänker på vad jag vill göra och hur jag ska få tiden att räcka till det. Det är också skillnad på att släppa en skiva när man är tjugo och när man är fyrtio. Jag tror man blir mer självsäker med åldern. Jag känner mig stolt över mina erfarenheter.

Vad gör du om 10 år och varför? En vet aldrig vad som väntar runt nästa hörn. Jag håller mig öppen inför framtiden.

Intervju: Miranda Bjerking Raeder, bearbetning: Lisa Löfgren


Läs mer om Lisa här>>