Lotte Anker

Det är nu dags att presentera den andra profilen i vår serie “Impra möter”. Denna gång riktar vi blickarna mot Köpenhamn och saxofonisten och kompositören Lotte Anker. Lotte berättar om betydelsen av att gå på sommarkollo och om känslan och kreativiteten som skapas i det fria förhållningssättet till musik.


Hej Lotte!

När visste du att du ville bli musiker? Det skedde gradvis. Jag spelade klassiskt piano hela min barndom och upp i tonåren, plus gitarr och flöjt en kortare period, men jag trodde inte då att jag skulle bli utövande musiker på heltid. Och jag kunde inte se mig själv som pianostuderande på Klassisk Konservatorium, även om min lärare föreslog det.

Under tiden jag spelade piano lyssnade jag också mycket på rock och blev samtidigt mer och mer intresserad av jazz och improviserad musik. Jag gick musiklinjen på gymnasiet men var fortfarande inte säker på vad jag ville med musiken, annat än att den var enormt viktig för mig. Efter gymnasiet började jag studera litteratur på universitetet men fortsatte att spela piano och köpte en tvärflöjt och hittade några lärare som kunde undervisa i improvisation och jazz.

Med tiden började jag gradvis att definiera mig som musiker, och framförallt då jag började ge konserter och tjäna pengar på att göra det.

Idag spelar du saxofon, hur kommer det sig? Som sagt så hade jag köpt en tvärflöjt när jag var 19 år, både för att jag gillade ljudet och för att jag skulle resa till Sydamerika på en fyra månaders resa med min dåvarande partner. Jag ville ha med något instrument och tvärflöjten var liten och lätt. Innan resan till Sydamerika var jag på jazz/improvisations-sommarkollo och märkte att tvärflöjtens uttryck var lite för elegant och snyggt i jämförelse med det uttryck jag letade efter. Det fanns många på kollot som spelade saxofon så jag lånade en och provade att spela på den. Det är en av anledningarna att det blev just saxofon. En annan är att jag lyssnat mycket på Wayne Shorter, John Coltrane och andra saxofonister.

Det var där och då dörren öppnades för mig på allvar, in till improvisation och att kunna spela och skapa sin egen musik på det sättet. Det var närmast en uppenbarelse och en stark känsla av att det är det här jag vill göra i mitt liv!

När jag kom hem från Sydamerika så gick jag in i en saxofonaffär i Köpenhamn och köpte en sopransaxofon, en go en. Det är faktiskt den samma jag spelar på idag. Och så hittade jag en lärare också, först John Tchicai som jag hade mött på sommarkollot och senare Morten Carlsen.

Jag bytte också från litteraturstudierna på universitetet till musikvetenskap och åkte åter på sommarkollo med saxofonen. Det var där och då dörren öppnades för mig på allvar, in till improvisation och att kunna spela och skapa sin egen musik på det sättet. Det var närmast en uppenbarelse och en stark känsla av att det är det här jag vill göra i mitt liv!

Har utbildning/lärare betytt något i din utveckling? Jag slutförde aldrig min universitetsutbildning i musikvetenskap, bland annat därför att jag inte fick lära mig de saker jag ville. Istället uppsökte jag olika privata lärare och var på många av de jazz/improvisations-sommarkollon som hölls i Danmark på den tiden. En av mina första lärare, John Tchicai, kom att betyda mycket för mig. Också kollolärare så som Joe Henderson, David Murray och David Liebman har haft stor betydelse även om jag gått en annan väg rent genremässigt och estetisk. Senare gick jag en tvåårig kompositionsutbildning på Rytmiskt Musikkonservatorium i Köpenhamn. Där fanns det bl.a. kompositörer av samtida musik och det bidrog mycket i min utveckling. Men miljön och de musiker jag har spelat/spelar med, har haft minst lika stor betydelse.

Hur var miljön på utbildningarna? Var det mycket jam och experimenterande mellan genrer? På universitetet var vi några som var intresserade av samma typ av experimentell jazz. Jag kan minnas att vi ofta möttes på kvällar och nätter på universitetet, både för att öva själva och för att spela tillsammans. Men annars var experimenterande och jam något som mestadels skedde utanför skolan i de grupper jag gick med i eller startade upp. På alla sommarkollon jag varit har det självklart varit många, många jam, gränslösa och utforskande på alla sätt och vis!

… den bästa delen av kollot var de där jammen på nätter och kvällar när vi levde upp, fria från formaliteter och regler.

Hur var det att åka på kollo och spela musik? Jag tyckte att det var helt fantastiskt! Jag har lärt mig mycket på alla kollon, det är ju många människor som möts både musikaliskt och på andra plan. Jag har många goda minnen.

Vad och hur spelade ni? Man gick iväg var för sig på sitt håll för instrumentlektioner och ensemble med de grupper man blev tilldelad. Man lyssnade och spelade också på många elevkonserter. Allt det var fantastiskt men den bästa delen av kollot var de där jammen på nätter och kvällar när vi levde upp, fria från formaliteter och regler.

Det var mest amerikanska lärare men också några nordiska och icke-västerländska lärare. Kollot var väldigt brett genremässigt. Vi spelade jazz fast med lite mer kreativt improvisationsinnehåll. Ett år på Vallekilde var Joe Henderson lärare för min grupp. Det var väldigt stort att han hade kommit till Danmark och vi spelade hans musik. Det var lite mer jazz och inte så öppet och kreativt som min favoritmusik, men det var riktigt fint. En stor upplevelse!


Berätta mer om vilka du spelar med och vad ni spelar! Jag spelar, och har spelat, med en massa olika musiker och i många bandkonstellationer, både mindre och större grupper. Några av grupperna jag leder är mer kollektiva samarbeten. Under det senaste året exempelvis en kvartett med Johannes Bauer, John Edwards och Paul Lovens, duos med Fred Frith, Fred Lonberg-Holm, Okkyung Lee och Sten Sandell. Som större konstellationer kan jag nämna What River Ensemble och en ny konstellation, Electric Habitat, med Sofia Jernberg, Ikue Mori, Thomas Lehn, Sten Sandell, Michael Vorfeld och mig själv.

Jag har också en trio med Craig Taborn och Gerald Cleaver, den har existerat sedan 2003. Vi spelar kontinuerligt men med mellanrum. Likaså Mokuto Trio med Peter Friis-Nielsen och PO Jorgens. Jag spelar också i andras band, exempelvis en trio med Joelle Leandre och Raymond Strid, Fire! Orchestra, Susana Santos Silva, Ikue Mori’s kvartett med flera.

Spelar du mycket utomlands eller mest i Danmark? Jag spelar mestadels utomlands. I hela Europa, några länder mer än andra. I Skandinavien, Amerika, Canada, Mellanöstern, Afrika och jag har varit i Asien också en del. Speciellt i Hanoi i Vietnam där jag varit fyra gånger nu under längre vistelser. Jag har varit inbjuden av en bekant, Kim Ngoc Tranh Thi. Hon är klassisk komponist och performer på röst och danh tranh, ett vietnamesiskt stränginstrument. Kim har startat upp en festival för ny musik och improvisation. Hon har en liten skola också där eleverna kan testa ny musik, kammarmusik, men också mycket improvisation. Ny kompositionsmusik, improvisation och experimentell musik är rätt nytt i Hanoi, så hon är lite av en pionjär. Jag har varit involverad i festivalen och som gästlärare på skolan.

Förutom det har jag varit och spelat i Damaskus med arabiska musiker två gånger. Det var helt fantastiskt! Anledningen att jag spelar så mycket utomlands är både för att jag gillar att resa och för att jag spelar så mycket med många olika improvisationsmusiker som bor världen över.

När du väljer musiker att musicera med, vad lägger du vikt vid? Jag söker musiker som jag på ett eller annat sätt kan mötas med musikaliskt och estetiskt, men de får gärna ha bakgrund i andra genrer som samtida musik, rock eller elektronika. Och så lägger jag vikt vid att de har de mänskliga kvalitéer som jag själv tycker är viktiga. Öppenhet, uppmärksamhet, förmågan att lyssna och empati.

Är du en tydlig bandledare eller får alla vara med och bestämma? Jag är båda delarna när det kommer till arbetet som bandledare för improvisationsprojekt. Jag har arbetat mycket med mindre konstellationer och där är jag rätt demokratisk för musiken är mycket baserad på improvisation där alla delar av musiken är lika viktiga och baseras på den enskilde musikerns uttryck. Hela meningen är att alla ska komma in och bidra med vem de är.

De gånger jag arbetat med större projekt, exempelvis har jag varit co-ledare för Copenhagen Art Ensemble i många år, då krävs det mer ledning. Jag är och har varit involverad i många andra projekt som jag skrivit musik till och lett. Jag är demokratisk inom rimliga gränser, har alltid lyssnat till vad de andra musikerna har att säga men i större grupper med min egen musik har jag självklart en klarare bild av vad det ska bli och vad de andra ska göra.

Jag har som ledare varit involverad i många olika projekt de senaste åren. Exempelvis i Huddersfield New Music Festival, där jag fick en inbjudan att sätta ihop ett band och skriva ny musik till deras festival. Där satte jag ihop en grupp på åtta personer och kom med ett partitur med ny musik. Jag hade en tydlig föreställning om hur det skulle låta men jag tycker ändå att jag är en rätt demokratisk bandledare och att jag lyssnar till vad musikerna har att säga.

Jag kommer från en västerländsk kultur och utvecklas i mötet och kommunikationen mellan olika musikkulturer, i att spela tillsammans men inte leda eller följa utan kommunicera.

Vilka genrer rör du dig inom anser du? Improvisation med olika grader av frihet i förhållande till det som är konceptuellt och strukturerat, och med referenser till både jazz/free jazz, samtida musik, experimentellt, rock och elektronika.

Jag skriver också musik och spelar andras, men det är fortfarande inom ett område som sträcker sig mellan experimentell jazz och samtida musik.


Hur är skillnaden mellan att spela egen musik och andras tycker du? Vad finns det för fördelar och nackdelar? Fördelar med att leda i de här sammanhangen är att när jag spelar min egna nedskrivna musik så har jag arbetat med musiken innan. Jag kan arbeta mer på djupet med musikaliska idéer, strukturer och uttryck. I många av de mindre konstellationerna jag har spelar vi bara fri improvisation. Så man kan säga att jag alltid spelar min musik när det är improvisation. Jag uttrycket mig själv i min stil men jag kan ju inte bestämma vad de andra ska spela eftersom de är fri improvisation. Jag är också med i orkestrar där jag spelar andras musik och det är också väldigt kul och härligt. Det är inspirerande och ger nya utmaningar, mycket för att det inte är en själv som leder.

Jag har spelat traditionell musik i bl.a. Afrika, men jag har inte lärt mig att spela deras musik utan att spela min musik i mötet med deras. Det ger ömsesidig inspiration och skapar expansion av vår gemensamma musik. Jag kommer från en västerländsk kultur och utvecklas i mötet och kommunikationen mellan olika musikkulturer, i att spela tillsammans men inte leda eller följa utan kommunicera.

Har du några förebilder? Jag har inga direkta förebilder längre, men när jag började spela saxofon var John Coltrane, John Tchicai, delvis Wayne Shorter och delvis Miles Davis helt klart musikaliska förebilder. Men jag blir ständigt inspirerad av andra musiker och också en lång rad kompositörer.

Hur är din kreativa process? Först och främst försöker jag att ha mental öppenhet, nyfikenhet och uppmärksamhet i både spel och improvisationssituationer samt i kompositoriskt arbete. Mitt arbete med att utveckla mitt uttryck och språk som saxofonist och improvisatör sker både på scen och hemma. Det är en livslång process. Som kompositör kan processen vara att jag får ett beställningsuppdrag för ett längre verk till en orkester/projekt. Fas ett är då jag får idéer och tar mig tid att tänka över vad stycket ska ‘handla om’. I den fasen skriver jag noter, skissar form, provar kanske olika idéer. Därefter sätter jag igång med att skriva partitur. I denna andra fas i arbetet med materialet är det typiskt för mig att få nya idéer i form av ändringar, utvecklingar osv. I allmänhet verkar mycket av min inspiration komma från att arbeta med materialet både som kompositör och som improviserande musiker. Naturligtvis inspireras jag också av saker utanför mig själv. Det kan vara annan konst, musik, musiker jag spelar med osv.

Lägger du alltid ner mycket tid på varje verk du skriver? Som improviserade musiker reflekterar jag mycket och det är mycket man också övar sig på så på ett sätt är jag alltid i en kompositions fas även om det inte blir nedskrivet eller i en fast form. Men på idéplanet är man ju i kompositionstänk hela tiden. En process som jag verkligen älskar är när jag sitter och gör en längre komposition, när det finns tid till reflektion.

När jag spelar konserter eller när jag övar försöker jag att vara reflekterade i mitt språk och i mitt uttryck. Ibland kan jag uppleva att jag spelat en konsert och känner att det kändes bra men att det var mycket som satt i fingrarna. Det kan vara skönt men också göra att man känner sig låst i sina egna rutiner. Det tänker jag mycket på i reflektioner, både som kompositör och improviserande musiker.

Jag har inga direkta förebilder längre… Men jag blir ständigt inspirerad av andra musiker och också en lång rad kompositörer.

Söker du aktivt inspiration? Exempelvis genom utställningar, konserter etc. Ja, jag går både på utställningar och konserter när jag har tid. Jag försöker också att ta mig tid att läsa skönlitteratur.

Går du på konserter och utställningar med olika genrer och konstarter eller föredrar du en viss nisch? Jag går mycket på konserter och det blir ofta med musik som påminner lite om det jag själv spelar, improvisation eller experimentell jazz. Men jag går också på konserter med ny kompositionsmusik och med icke västerländsk musik, exempelvis om det kommer en riktigt häftig sångare eller musiker som jag känner till lite eller har hört om från Afrika eller något annat land. Jag går inte på rockkonserter längre, det gjorde jag när jag var ung men det gör jag inte längre. Jag spelade lite experimentell rock när jag var ung men popmusik har jag aldrig riktigt spelat.

När det kommer till utställningar följer jag det experimentella kan man säga. Huvudsakligen experimentellt och modernt från 1900- och 2000-talet. Men jag kan också gå på utställningar med äldre konst, det kan vara otroligt intressant. Jag älskar att läsa men det senaste året är det skrämmande vad lite jag har läst. Vad jag läst och läser när jag har tid varierar mycket. Det är både lyrik och prosa. Det återstår många stora klassiker som jag ser fram emot att läsa när jag blivit gammal.

Sätter du upp mål och delmål? Nej, och jag tänker inte heller i strategier eller liknande.

Vad är det närmast kommande projektet du har just nu? Nu i februari ska jag spela mycket i många olika projekt. Sen håller jag på och skriver ett beställningsverk till en konsert på Köpenhamns konserthus i mars. Jag är i Berlin i april på en slags residency där jag ska redigera några inspelningar, men jag ska också spela några konserter där. Jag ska till USA i slutet av maj och spela med olika musiker där. I början av sommaren blir det två turnéer, inte med egna projekt men med ett band ihopsatt av Marilyn Mazur, Shamania, ett band bestående av kvinnliga musiker och det är faktiskt en slags revival av ett av de första banden jag var med i. Den andra turnén är med Fire! Orchestra som är ett svenskt projekt, ett stort band, ca 20 pers. Det är mycket olika projekt som är igång så det är svårt att nämna bara ett.

Vad gör du om 10 år och varför? Jag vill tro att jag gör det samma som nu. En blandning av att spela konserter, skriva musik och undervisa. Kanske med annan fördelning än idag, men vem vet?

Intervju: Miranda Bjerking Raeder, bearbetning: Lisa Löfgren


Blir du nyfiken på Lotte så går det att följa henne via hennes hemsida. Läs mer om Lotte här>>

Vi vill också passa på att tipsa om Popkollo Jazz, ett improvisationsläger för tjejer mellan 14 – 18 år. Efter att ha läst intervjun med Lotte kanske du blir sugen på att gå eller känner någon som du vill tipsa. Läs mer om Popkollo Jazz här>>