Marilyn Mazur

Vips så var det december och ett helt år har gått sedan vi drog igång Impra möter. Under året har vi träffat tolv grymma musiker och fått höra många berättelser om inspiration, framgång, motgång och hårt arbete, men framförallt om lust och kärlek till musik! Vi hoppas att du som läst fått nya bilder och idéer som kan berika dig i ditt uttryck—hur det än ser ut.

Den 10 december firar IMPRA sitt 10-års jubileum på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och du är varmt välkommen dit mellan kl.15-22. Läs mer om programmet här>>

IMPRA tackar projektets samarbetsparter Lupino Live, Klubb Kom In, Jazz i Malmö, Mohave Media och Matilda Ruta samt Statens Musikverk som genom ekonomiskt stöd bidragit till att möjliggöra projektet. Vi ska inte rabbla namn men vill ändå rikta ett tack till alla er som på olika sätt bidragit med arbete, goda råd och glada tillrop under året—ni är grymma!

IMPRA genom projektledare Lisa Löfgren


Sist ut i vår serie musikerporträtt träffar vi den danska slagverkaren/, kompositören och bandledaren Marilyn Mazur. Hon berättar om hur det hela började, om kreativitet och olika uttryckssätt.


Hej Marilyn!

När visste du att ville bli musiker? Jag har alltid varit intresserad av musik och andra konstformer. Jag har spelat piano från att jag var cirka nio år gammal och jag har skrivit musik från det att jag var runt tolv.

Var det ditt eget val att börja spela piano? Jag flyttade till Danmark som sexåring och i vårt hem hade vi ett piano. Min syster gick hos pianolärare och hon visade mig vad hon lärt sig. Men jag började faktiskt med violin redan som sjuåring. Min far spelade klassisk violin. Trots att min lärare tyckte att jag hade talang och borde fortsatt att spela tyckte jag att det lät hemskt när jag övade hemma, och min pappa tyckte att jag övade för lite så han blev arg och sålde violinen. Det var inte meningen att jag skulle bli violinist, så jag sörjer inte det.

Min far ville egentligen bli professionell klassisk violinist men eftersom han var mörkhyad fick han bara spela i “svarta orkestrar” och de spelade jazz.

Var du nyfiken på andra konst- och uttrycksformer som barn? Min mor föreslog att jag skulle dansa klassisk balett så jag började som nioåring och tyckte att det var roligt. Jag dansade balett tills jag blev tonåring. Då hörde jag talas om en amerikansk dansgrupp som startat dansundervisning och tyckte att det verkade spännande. De var inriktade på mer modern dans som syntes mer kreativ och improviserad. Jag började på kurs hos dem och efter några år kom jag med i deras dansgrupp. Jag blev professionell dansare och turnerade med dem. Jag spelade även livemusik parallellt så jag både dansade och spelade.

Det fanns alltså mycket musik och dans i familjen när du växte upp? Båda mina föräldrar var intresserade av musik och dans och uppmuntrade oss barn att gå på många konserter och föreställningar på vår fritid. Min far ville egentligen bli professionell klassisk violinist men eftersom han var mörkhyad fick han bara spela i “svarta orkestrar”. Han valde att bli biokemist istället för musiker, men han fortsatte att spela violin på fritiden.

Jag var själv mycket upptagen av att skapa på alla möjliga sätt. Jag skapade mina egna berättelser, dikter, målningar, koreografier och musikstycken ganska tidigt. När jag var liten lyssnade jag mycket på familjens musiksamling, som dock inte var särskilt stor.

Jag hade inte lust att studera mer klassiskt piano så jag började spela trummor. Med instrumentets fokus på fysik och rymt kändes det mer relevant för mig.

När började du definiera dig som musiker? Dansscenen i Danmark bestod nästan bara av klassisk balett så jag blev inte tagen så seriöst som modern dansare. Det gjorde att jag tröttnade efter några år och valde att prioritera musiken istället. Jag var på Vallekilde Jazzstævne som sjuttonåring och där träffade jag några svenska kvinnliga musiker och vi bildade mitt första band. Jag blev övertygad om att det var musik mitt liv skulle fyllas med. Då var jag fortfarande pianist och jag skrev även mitt första orkestrala stycke som pianist.

Senare bytte du från piano till slagverk, hur kommer det sig? Min klassiska pianolärare tyckte att jag skulle gå en riktig utbildning och uppmuntrade mig att söka in på konservatoriet. Jag hade inte lust att studera mer klassiskt piano så jag började spela trummor. Med instrumentets fokus på fysik och rymt kändes det mer relevant för mig.

Som nittonåring började jag studera på konservatoriet med slagverk som huvudinstrument. Jag gick på den pedagogiska linjen. Det var den kortaste och mest rytmiska (red.anm. improvisationsinriktade) utbildning man kunde gå på den tiden och jag var mest intresserad av att skriva musik och improvisation.

Kände du att du fick göra ett medvetet val att byta från klassiskt till jazz? Nej. Jag hade spelat mycket jazz och improvisation på piano innan jag började på konservatoriet så det var ingen övergång. Det var redan en stor del av mitt musicerande.

Vad har utbildningen betytt för dig? Min klassiska pianolärare och uppväxten med musik och dans har hjälpt mig mycket i mina senare konstnärliga aktiviteter. Tiden på konservatoriet gav mig också goda redskap till min vidareutveckling som både slagverkare, kompositör och bandledare.

Hur väcktes lusten att skriva egen musik? Från tidig barndom var jag alldeles betagen av Stravinsky. Jag dansade fantasi-balett till hans musik och hans kompositioner bidrog till att få mig att vilja börja skriva egen musik. Jag skrev musik på piano och började skriva dikter som jag satte melodi till.


När var första gången du framförde musik som du skrivit själv live? När jag spelade klassiskt piano var det årliga avslutningskonserter och min lärare uppmuntrade mig alltid att spela mina egna kompositioner. Då var jag tretton, fjorton år. Senare var jag i Österrike på en stor jazzfestival med dansgruppen jag turnerade med. Vi skulle dansa till livemusik och en av musikerna hörde mig spela piano och sa till arrangören att jag borde få spela på festivalen. Det fick jag. Det blev en timmes solokonsert på piano och det var helt fantastiskt! Det var min första professionella livespelning och jag var sjutton år. Efter det bildade jag mitt första band med de svenska kvinnliga musikerna.

Jag har egentligen inga förebilder men dyrkar det kompositoriska…

Vad var det som drog dig till just de musikerna? Vi var så otroligt få kvinnor på Vallekilde Jazzstævne. Det var i stort sett bara män så när man såg en annan kvinna som spelade knöt man direkt band och började prata. Katarina som spelade flöjt var den första jag mötte och hon tyckte det var spännande att jag skrev egen musik. Året efter, 1973, sågs vi igen och då hade hon med sig sin väninna som spelade fiol och elbas och vi startade vårt band. Det fanns två danska kvinnor där också men de spelade tradjazz och det intresserade inte mig. De svenska var mer öppna.

Vad hette bandet? Vi kallade oss Zirenes. Idén kom från den grekiska mytologin. Jag var väldigt inne på grekisk mytologi just då och läste Homeros Odyssén. Där stod det att Sirenerna lockar sjömännen ner i döden. Sen läste jag i den gamla grekiska mytologin att Zirenerna är goda väsen som följer dig till Elysion som är paradiset dit goda människor kommer när de dör.

Skön musik som ledde en till Hades passade bra tyckte jag. Det var lite annorlunda musik vi spelade. Även rockgruppen Cream hade då en stark låt som hette “Brave Ulysses” som handlade om grekisk mytologi.

Vad är viktigt när du väljer musiker att samarbeta med idag? Att vi förstår varandras visioner och sätt att kommunicera. Att vi alla har en egen stark musikalisk personlighet samt en smidighet och telepatisk lyhördhet.

Har du några förebilder? Jag har egentligen inga förebilder men dyrkar det kompositoriska, och här kan jag nämna några inspirationskällor; Stravinsky, Miles Davis och Cream.

Vad är det hos dem som fångar dig? Det måste vara något med den magiska kraft deras musik har gemensamt. Hos Stravinsky är det även hans komplext tonala och rytmiska universum. Creams musik har mycket ostinater och det gillar jag. När jag var ung fastnade jag speciellt för Miles Davis album ‘Bitches Brew’. Jag tyckte att det var bildskapande musik. Jag inspireras även mycket av musik från andra världsdelar.

Hur är din kreativa process? Min musik utvecklas på många olika sätt, men det börjar nästan alltid med en bild eller känsla. Utgångspunkten påverkas mycket av vem jag skriver för, ett specifikt projekt, en specifik orkester. Jag tar hänsyn till hur det ska låta, vilken stämning musiken ska ha. Jag kan samla idéer i naturen, vid trummorna eller vid pianot. Det varierar från gång till gång. Ibland, exempelvis om jag skriver för kör, utgår jag ifrån en text och leker med textens rytm och bygger kompositionen utifrån det.

I slutskedet arbetar jag med att få skisserna att bli färdiga kompositioner och arrangemang. Oftast har processen lett mig någon helt annanstans än där jag började.

Gillar du att ha många olika konstellationer att skriva för? Ja verkligen! Det är stimulerande för min kreativitet.

Sätter du upp mål och delmål? Jag funderar mycket över mina visioner och mål, men jag är inte så precis i hur jag når dit.

Vad gör du om tio år och varför? Jag tänker fortfarande spela, leda orkestrar och kanske framförallt skriva musik. Jag har fortfarande många drömmar i livet!

Intervju: Miranda Bjerking Raeder, bearbetning: Lisa Löfgren


Läs mer om Marilyn här>>