Merit Hemmingson

Denna månad har vi träffat musikern Merit Hemmingson, bondtjejen som bubblade av driv att spela musik och gav sig ut på äventyr. Ett äventyr som fortfarande pågår efter flera decennier av musicerande. Merit arbetar under våren med ett nytt album med producenten Tobias Fröberg och trumslagaren Ola Hultgren m.fl. Skivan släpps i september så håll utkik!


Hej Merit!

När visste du att ville bli musiker? Det visste jag när jag kläcktes.

Kommer du ifrån en musikalisk familj? Ja det kan man säga, inte mamma, men pappa spelade fiol så att kvinnorna grät. Mina två bröder spelar. Olle spelar gitarr, flöjt, trombon och fiol och Janne spelar en massa irländska flöjter. Vi spelade mycket hemma tillsammans efter gehör, inga noter.

Jag stack från Östersund efter studenten. Jag var en riktig musikidiot som skrev jazzlåtar i skolböckerna och jag lyssnade inte på vad läraren sa… Det blev till Stockholm resan gick och där blev jag kvar flera år.

När började du definiera dig som musiker och varför? Det är svårt att säga. Jag ville ha ett dragspel när jag var fyra, det fick jag, och på den vägen är det. Jag har aldrig gjort något annat I mitt liv än jobbat som frilans med musik. Jag ÄLSKAR det!

Varför önskade du dig just ett dragspel? Jag har ingen aning. Jag ville väl spela på något litet som man kunde hålla i.

Har du kvar dragspelet? Hur såg det ut? Spelar du fortfarande på det? Jag tror att det var rött. Det jag har nu är blått och ligger I förrådet. Jag spelar I princip aldrig på det. Jag är nog ingen älskare av dragspel, förutom när Bengan Jansson spelar.

Har det varit en utmaning att leva helt som frilans? Nja, jag vet ju inte om något annat sätt att leva på. Jag har aldrig haft ett fast jobb att gå till. Förutom ett år innan jag fick barn. Då arbetade jag på ett skivbolag. Jag har aldrig tänkt i andra banor än att frilansa. Det har absolut varit tufft ekonomiskt ibland, men jag är bra ekonomiskt, jag spenderar inte mycket - fast jag sparar inte medvetet heller. Jag har haft tur. För några år sedan startade jag en egen firma för att det fanns en revisor på Gotland som kunde moms och bokföring. Förut fick arrangörerna betala ut gage + sociala avgifter och det var ju inte kul för dem.

Det är konstigt egentligen hur en liten bondtjej fick så mycket driv att spela musik och åka ut på äventyr.

Jag har inte haft någon bokare och jag kan inte sälja mig själv. På senaste tiden har Ola Hutlgren, en trummis som jag spelar med, fått agera bokare men nu har han fått barn så nu har vi en “riktig” bokare istället. Man ska göra det man är bäst på och jag är ingen bokare.

Har du fått försaka saker för att du valt det livet? Det skulle i så fall vara barnens barndom p.g.a. att jag var borta mycket på turné och spelningar. Vi hade barnflickor hemma. Mannen jag var gift med sa “- Ut, ut! det är du som ska tjäna pengar så åk!” Men jag har alltid varit bästa vän med barnen och vi är fortfarande otroligt tajta.

Jag är en enkelspårig människa. Musik är det jag gör och vill göra. Det är konstigt egentligen hur en liten bondtjej fick så mycket driv att spela musik och åka ut på äventyr.

Har utbildning/lärare betytt något för din utveckling? Väldigt lite. Jag är mest autodidakt, men kan lite noter så att jag kan göra enklare arrangemang.


Hur har du lärt dig allt du kan? Vad, vem har haft stor betydelse för dig? Jag lyssnar väldigt lite på musik, vi har mycket tyst hemma. Vi lyssnar på havet.

Jag är ganska självlärd men studerade lite på Borgarskolan i Stockholm. Jag har lätt för att arra och arrade även för andra artister när jag jobbade på skivbolaget RCA Electra. Bland annat för en musiker som heter Sivuka, mest känd för sitt arbete med Miriam Makeba. Han lever inte längre. Han spelade dragspel och gitarr som han nynnade till. Musiken var brasiliansk och han spelade in en platta i Sverige just på RCA Elecra när jag jobbade där, så jag arrade flöjter och stråkar på hans skiva. Det var väldigt häftigt!

Finns det något tillfälle då någon eller något fungerat som en dörröppnare för dig, någon/något som hjälpt dig framåt i din karriär? Jag får ingenting gjort om jag inte har något på gång. Resan under att spela in en skiva är roligast. Att jobba med en grupp, att få utmaningen att skriva låtar till en skiva.

Så här I efterhand kan jag se att det gav ett stort avtryck på mig när vi började spela in folkmusik på 70-talet. Det var ingen som ledde mig in på det utan vi bestämde själva att vi skulle göra det. Och just då började Bengt Palmers som producent på EMI och de hjälpte oss mycket med vad vi ville skapa. Det var en dörröppnare att utforska folkmusiken, det bidrog med mycket mer än vad jag kunnat ana och det skapade en brunn att dyka ner i.

Övade du själv eller spelade du mycket med andra musiker som övning? Jag övade nog I så fall själv – men det var längesen…

Du ska behålla din särart – det är viktigt!

Hur har scenen och klimatet förändrats genom åren? Skivförsäljningen är den stora förändringen. Nu säljer man ju bara plattor på spelningar. Det roliga är att folk gör plattor fast det säljer så dåligt. Min publik har också förändrats. Nu är den i alla åldrar, från unga som köper vinyl till äldre som sett mig sedan de var unga. Publiken har breddats!

Tyvärr är allt är så image- och utseendefixerat idag Det är jätteirriterande tycker jag. Musiker som musiker räknas knappt och bara sångartister får vara med i TV och media, och de framställs som produkter. Även när en av musikerna har solo filmas sångaren så nära så att porerna syns. Jag är glad att jag inte är sångerska, jag ylar bara och jag håller fast vid det. Du ska behålla din särart – det är viktigt!

Har du varit verksam utomlands eller mestadels i Sverige? Vad är skillnaden? Mest i Sverige men även mycket i Norge. Jag bodde där 1993-96 och spelade. När jag bodde där försökte jag göra samma sak som i Sverige, fast med norska folklåtar, men inget skivbolag tände på det. Publiken i Norge är ett strå vassare, man kunde höra en knappnål falla till golvet så intensivt lyssnade de. Jag satte ihop bandet Spelman som av en händelse bara bestod av tjejer. Det råkade bli så. Vi spelade in en platta och sen fick jag hemlängtan och flyttade tillbaka Stockholm. Men jag har aldrig känt mig hemma i Stockholm, jag bodde där p.g.a. kontakterna. Jag har även bott i Dalarna och i Skåne. Jag flyttade till Gotland för sex år sedan och det var det bästa jag gjort. Här känner jag mig verkligen hemma och det har jag inte gjort någon annanstans.

När du väljer musiker att musicera med, vad lägger du vikt vid? Jag lägger vikt vid känsla, inte alls teknik, det är inte där det sitter för mig. Sen måste ju kemin stämma förstås. Jag jobbar bara med unga musiker och får jättemycket energi av det.

Har du något knep för att känna på kemin och känslan hos musikern innan du väljer? Jag känner in både med öra och öga.

Berätta om några musiker du samarbetat med genom åren. Kan du nämna något särskilt tillfälle som betytt extra mycket? Jag minns mötet med Miles Davis band när jag var i New York i början på 60-talet. J.J. Johnson ropade upp mig på scenen. Vi hade snackat lite innan men jag var inte alls förberedd. Även samarbetet med Sivuca som jag berättade om tidigare, det var verkligen jättekul!

Ett fint minne är också när jag spelade med The Ark på Hultsfredsfestivalen. De killarna har betytt mycket för mig. De satte ihop samlingsalbumet Queen Of Swedish Hammond Folk Groove. Andra musiker jag kommer att tänka på är Per Hans Olsson, Kalle Almlöf och Björn Ståbi.

I New York fick jag lektioner av både Lalo Schifrin och Joe Zawinul (Weather Report). De tyckte att det var kul med en svensk tjej som spelade jazzpiano och var väldigt inkluderande och ville hjälpa mig.

Många tjejer, speciellt sångerskor, säger att det är svårt för att man är tjej men jag har aldrig tänkt sådär. Brinner man för något så kommer man fram på något sätt. Det är bra att sticka ut, att ha något eget att komma med!

-då är det väl dags att bestiga Mount Everest!

När jag var 13 år fanns en tidning som hette Filmjournalen, den heter Bildjournalen idag. De hade en tävling i att skriva bästa beundrarbrevet till Alice Babs, och jag vann. Hon skickade ett jättefint svar hem till mig där hon bl.a. skrev “Du ska låta som Merit, inte som mig.” Det var en bra vägvisare.

Har du några förebilder? Vilka? Nja, det är dåligt med det. Men Oscar Peterson var min ungdomsidol och Björn J:son Lindh var en favorit i Sverige.


Men var hittar du din inspiration då? Den hittar jag när jag har ett projekt på gång. Jag sätter mig aldrig ner och bara spelar utan jag måste ha feedback och jobba ihop med någon. Men för plattan som började spelas in i februari, där är det jag som skrivit musiken själv. Ola Hultgren sa efter min tvekan om att skriva själv att “-då är det väl dags att bestiga Mount Everest!” Så jag satte mig själv och skrev och då gick det bra helt plötsligt.

Vilken musik lyssnade du på när du var ung? Jag lyssnade bara på jazz. Den jazzen jag lyssnade på då kan jag inte lyssna på nu. Det genuina enkla, det är där konsten sitter. Att hitta finessen så det inte blir banalt, så att det blir intressant.

Och förutom jazz? Ingenting annat.

Hur är din kreativa process? När jag har ett projekt att jobba med så går jag in för det med hull och hår! Under våren har jag varit inne i en väldans kreativ bubbla där jag skrivit eget materiel till nästa album. Det är som jag redan nämnt viktigt för mig att behålla min särart.

Definiera din särart enligt dig! Folktonen, svänget, instrumentet och “ylet”.

Vad menar du med ylet, kan du beskriva det? Att nynna låter så mesigt och gnola låter också fel så att yla melodier och lägga stämmor, det är det jag gör. Jag använder rösten som ett instrument.

Vad har du för projekt på gång nu? Vi spelade in en ny skiva i februari/mars, Den spelades in hos Tobias Bergvik utanför Roma på Gotland. Det hölls också ett seminarium om mig på Världsmusikgalan i Västerås i april, så jag var där.

Annars är det kontinuerliga spelningar och höstturné. Jag har en futtig pension då jag aldrig haft en lön. Jag kan inte leva på den men jag är glad för den.

Sätter du upp mål och delmål? Om jag har ett mål, ett projekt, så jobbar jag stenhårt, annars inte. Men jag hoppas och tror att det blir ändring på det nu. Att skriva egen musik är ju det ultimata ändå och det är ju så himla kul har jag upptäckt!

Hur skiljer sig låtskrivande i samarbete med andra i jämförelse med att skriva själv? Det är en himla skillnad det. Under min tvekan inför att skriva all musik själv till senaste albumet så skickade vi ut förfrågningar till olika låtskrivare och en av dem är faktiskt med på ett litet hörn. Personen kom med ett tema som jag sedan skrev utifrån. Text är jag inte bra på men det är kul med ord. Jag vill hålla uppe det svenska nordiska vemodet. Musiken blir mer allmängiltig när man skriver den ihop med någon annan. Det jag gör själv kan jag stå för på ett annat sätt, även om det är roligt att skriva med andra.

Musiken är en livskamrat som aldrig överger mig.

Jag har medverkat på ett låtskrivarcamp. Jag blev tipsad av Annika Fehling som bor här på ön. Det heter Songwriters Retreat och innebär en vecka av isolerat skapande. Det medverkar singer/songwriters från exempelvis England, USA, Danmark och Sverige. Man bor på en avlägsen plats och arbetar i par. Jag var med en gång här på ön, vid Holm Hällar längst ner vid raukarna och havet. Vi bodde på ett pensionat. Andra gången var på en medeltida Irländsk ö. Det är otroligt spännande att skapa ihop, särskilt med någon från utlandet.

Jag tycker att det är så härligt att spela in i en studio som ligger isolerat där man bara kan vara, där man kan stanna en längre tid. Det krävs ju fokus till max, det är vad det handlar om.

Vad gör du om tio år och varför? Jag spelar och komponerar såklart, det är mitt liv! Musiken är en livskamrat som aldrig överger mig!

Intervju: Miranda Bjerking Raeder, bearbetning: Lisa Löfgren


Blir du nyfiken på Merit? Läs mer här>>