Michala Østergaard-Nielsen

Denna gång vänder vi åter blickarna mot vårt grannland i söder, Danmark, och trumslagaren och kompositören Michala Østergaard-Nielsen. Hon berättar om sin ständiga process med att lära sig lyssna och hitta känslan inuti.


Hej Michala!

När började du definiera dig som musiker och varför? Det kom av sig självt, stegvist - ur mina handlingar på ett naturligt sätt. Jag har spelat piano sedan jag var liten och har alltid känt mig nära musiken. Efter gymnasiet gick jag på en högskoleförberedande utbildning med piano som huvudinstrument. Under mitt sista år där började jag spela trummor som bi-instrument och det kändes helt rätt! Då var jag 20 år. Sen flyttade jag till Köpenhamn och började öva mer på trummorna. Efter några år kom jag in på Fridhems folkhögskola och flyttade då till Sverige. Efter det blev det fler folkhögskolor, musikhögskolan etc. Efterhand började jag definiera mig själv som musiker, också i takt med att jag spelat fler och fler konserter. Jag kommer tydligt ihåg en episod; ett samtal med min pappa kring vilka val man gör i livet, och under det samtalet sa han något i stil med “du som musiker....” Då blev definitionen och realiteten av mig som musiker mycket mer klar för mig. Det var ju det jag var. Plötsligt var det något inuti som slappnade av.

Är din familj musikalisk? Hur kom det sig att du började med piano? Min pappa är musikalisk och spelade piano själv. Han undervisade i musik och piano. Det fanns en flygel hemma så det var väldigt naturligt att jag började spela på den när jag var liten. Min syster spelade flöjt så vi spelade väldigt mycket tillsammans när vi var mindre. Det var mycket musik hemma. Vi sjöng i kyrkokören och gick i musikskolan. Det var väldigt naturligt för oss.

Han är en mycket nyfiken människa och han tog hand om mig musikaliskt. Det var en väldigt bra början för att ta sig in i musiken.

Vilken musik spelade du och din syster? Vi spelade klassisk musik, eller låtar ur pianoboken som hon spelade flöjt till. När vi blev äldre så spelade jag på cembalo eller piano vid kyrkokonserter och min syster spelade flöjt. Vi spelade mer än vi sjöng under konserterna, det ville gärna organisten att vi gjorde. Jag spelade också mycket fyrhändigt med min pappa på piano. Ju bättre vi blev desto svårare musik blev det. Jag spelade mycket Bach och Chopin. Jag började spela jazzpiano senare när jag var runt femton år. Min syster slutade spela flöjt när hon blev lite äldre.

Hur har utbildning och lärare påverkat din utveckling? Väldigt mycket! Jag hade en pianolärare i kulturskolan som har betytt väldigt mycket. Jag spelade först mycket klassisk piano, sen introducerade han mig till jazzmusik och improvisation. Han är en mycket nyfiken människa och han tog hand om mig musikaliskt. Det var en väldigt bra början för att ta sig in i musiken. På samma sätt är det flera lärare som har varit en stor inspiration och lärt mig mycket både på olika folkhögskolor och på Musikhögskolan. Vissa har verkligen hjälpt mig med att komma närmare mig själv och därmed närmare musiken, speciellt lärare med ett starkt spirituellt förhållande till musik. Det har gjort en stor skillnad.

Sedan är det oerhört inspirerande och lärorikt att träffa bra musiker på sommarkollo. I Danmark finns ett kollo för professionella musiker. Man träffar väldigt bra folk och jammar och spelar på kvällar och nätter. Kreativitet, liv och musik överallt. Det första året jag var där så var den amerikanska saxofonisten Yousef Lateef lärare. Jag var inte en del av hans grupp men jag hade honom några timmar under en av dagarna. Hans utstrålning var full av kreativa, fria vibrationer. Det var en mycket speciell upplevelse.

Han var aldrig helt nöjd med mitt spel. För mig var det väldigt hårt och jag visste inte riktigt vad det var han ville ha av mig.

Kan du ge ett exempel på hur lärare hjälp dig komma närmre dig själv och på din syn på spiritualitet kopplat till musik? Jag tror i allmänhet att det bottnar i att man ska spela det man hör och inte försöka vara någon annan än den man är. Ju mer ärlig man är som musiker ju närmre kommer man också sig själv. Jag har flera upplevelser av lärare som har sagt det. När jag gick på Musikhögskolan i Stockholm hade jag pianisten Gösta Rundqvist som lärare, jag valde honom. På våra lektioner spelade jag trummor och han piano. Han var väldigt ärlig och hård i sin konstruktiva kritik. Han var aldrig helt nöjd med mitt spel. För mig var det väldigt hårt och jag visste inte riktigt vad det var han ville ha av mig. Jag kommer inte ihåg exakt vad han sa men det var mycket om att lyssna och att komma närmare sig själv och komma närmare musiken. Han var mycket intresserad av det andliga och sådana frågor så vi pratade mycket om det.

Jag hade en upplevelse med honom som var väldigt stark. Det var en eftermiddag när jag var hemma hos honom. Vi spelade tillsammans och plötsligt var det som att någonting i mig fick kontakt med någonting djupare. En väldigt tydlig kontakt mellan mig och trummorna. Ett par sekunder efter att jag kände det tittade Gösta upp på mig och sa ”- Där var det!”. Han kunde höra det direkt, att det fanns någonting, en länk till trummorna som plötsligt var där.

För min del har det inte varit någonting som bara finns där utan någonting jag får arbeta med hela livet tror jag. Det handlar om att rensa ut och hela tiden komma närmare sig själv. I flera veckor efter upplevelsen med Gösta kände jag verkligen att det hade hänt någonting speciellt. Han kunde på något sätt visa vägen till vad det innebär att vara kompromisslös och vara i nuet. Jag förstod vad han pratade om och jag är mycket tacksam för att Gösta var så kompromisslöst ärlig och visade min väg till “kontakt inuti” och därmed kontakt med trummorna. Som musiker är det vägen mot att bli ett med sitt instrument.


När du väljer musiker att musicera med, vad lägger du vikt på? Det är svårt att svara precist på det. Det är nog en blandning av soundet, det estetiska uttrycket och mycket annat. Om jag blir berörd av det personen gör, om det finns ett rum som jag kan höra och sedan dela och utveckla. Det är mycket mer en känsla och något jag hör än ett rationellt val.

Man kan höra vertikalt och horisontellt, men man kan också höra tredimensionellt. Det kan låta abstrakt men det är bara frekvenser, övertoner, en känsla.

Har du några förebilder? Det finns många förebilder, inte bara inom musik. Jag blir inspirerad av musik, böcker, konst etc. Bland trummisar kan nämnas Paul Motian, Elvin Jones, Tony Williams, Max Roach och sen flera free-jazz trummisar. Jag blir ständigt inspirerad av många saker och människor. Det är svårt att nämna några få. Vad jag blir inspirerad av skiftar från period till period i mitt liv. Men att få inspiration och att träffa inspirerande musiker och människor är viktigt.

Hur är din kreativa process? Jag försöker att hålla mig så öppen och nyfiken som möjligt. Att försöka hitta nya rum och mer asymmetri i form, mer form i asymmetri, mer konkreta tankar i det abstrakta och vice versa. Att arbeta med att lyssna och närvaro är också en stor del av min kreativa process.

Utmanar du dig själv för att ständigt hitta nya vägar? Ja, det gör jag.

Hur då? På olika sätt, både hantverksmässigt och konstnärligt, alltså att bli bättre tekniskt och en bättre trummis. Jag gör det genom att spela och utveckla det jag hör. Att försöka komma förbi mina begränsningar, kunna arbeta större och friare. Jag jobbar också på mitt sound, alltså ljudet av trummorna. Jag försöker finjustera och lyssna om jag gillar det jag hör eller inte. Hur kan jag förstå ljudet på ett ännu djupare plan? Hur kan jag exempelvis verkligen höra min cymbal i förhållande till bastrumman? Hur kan allt det som spelas också bli ett orkestralt sound? Man kan höra vertikalt och horisontellt, men man kan också höra tredimensionellt. Det kan låta abstrakt men det är bara frekvenser, övertoner, en känsla.

Hur övar du på att lyssna och att närvara? Jag försöker lyssna aktivt, vara uppmärksam på mitt lyssnande. Det finns dagar då jag känner mig stressad eller inte mår så bra och har mycket distraktion. Då hör jag inte mycket. Andra perioder är jag mer skärpt och kan påminna mig själv om att lyssna. Ju mer jag gör mig själv uppmärksam på det, ju bättre går det.

Tycker du att närvaro och aktivt lyssnade sitter ihop? Ja absolut!

Är du ensam i din kreativa process? Det är väldigt olika, Jag är ensam när jag är kreativ med mig själv, men jag är också med i band där vi är kreativa och skriver musik tillsammans. Att repetera är också kreativt. Där känner jag ofta att det händer väldigt mycket. Det finns ett rum som är helt mitt eget och rum som jag delar med andra.

Känns det viktigt att ha båda delarna? För mig som är både kompositör och musiker är det viktigt. I samspel med andra händer det väldigt mycket, men även i samspelet med sig själv.


Spelar du ofta solokonserter? Nej, faktiskt inte. Jag har tänk att jag ska börja göra det. Men jag har inte gjort det. När jag tog min kandidatexamen så spelade jag solokonsert i sjutton minuter. Jag spelade även en solokonsert för ett och ett halvt år sedan i Göteborg då jag blev tillfrågad. Just nu har jag så många projekt igång, men det kanske kommer.

Varför vill du göra det? Dels för att jag hör saker jag vill utveckla. Jag har lust att gå in i det egna skapandet som uppstår när man spelar solo. Det är en enorm utmaning också, både för närvaro, fokus och fantasi. Jag tror det kan ge otroligt mycket som musiker.

Kan du berätta om de grupper och projekt du är med i just nu? Jag är med i många olika projekt och kan nämna de som är mest aktuella. Det är min egen grupp där jag är bandledare: Østergaard Art Quartet med Marc Ducret på gitarr, Per Jørgensen på sång och trumpet och Kasper Tranberg på trumpet. Vi spelar helt improviserad musik och har precis släppt vår andra skiva “More Stories from the Village” och varit på releaseturné i Danmark och Sverige.

Sen är det fri-pop bandet Nuaia, där vi spelar en mix av fria improvisationer, pop och electronica. Vi är ett kollektivt band och skriver musiken ihop. Det är med Sofie Norling på sång och live-elektronik och Mika Forsling på många olika instrument: gitarr, live-elektronik, hank drums etc. Vi släppte vårt andra album förra året och har release för det i Tyskland via en tysk PR-byrå under 2016.

Sen är det gruppen David´s Angels som jag också är mycket delaktig i. Musiken är mestadels skriven av Sofie Norling och Maggi Olin (rhodes och piano), men även David Carlsson (bas) har börjat skriva en del av musiken.

Vi har precis varit på turné med den amerikanska trumpetisten Ingrid Jensen. Det var väldigt roligt och inspirerande. Ett fjärde aktuellt band är DESORIENTEN med Thomas Gustafsson på sax och Annika Törnqvist på bas. Vi släppte vår första skiva i höstas.

Sätter du upp mål och delmål? Inte på det sättet att jag tänker ut saker och ting eller försöker konstruera hur något ska bli. Men i min egen övning kan jag sätta upp mål eller delmål - vad jag behöver öva på och vad jag vill bli bättre på som trummis.

Du spelar väldigt mycket fri improvisation. Övar du även på time? Det är väldigt bra att du frågar om det. Jag jobbar mycket med time. Hela känslan med att få kontakt inuti handlar om precision som man också jobbar mycket med när man jobbar med time. Det stämmer att jag spelar mycket musik som har en fri approach till time, men det finns hela tiden en time/puls i det. Alla tekniska övningar jag gör spelar jag med en “fast” time/puls. Det handlar mycket om att få en djupare känsla för time för att kunna känna frihet i det. I perioder jobbar jag mer med sound, men sound och time hänger ihop med varandra. Ibland övar jag mer på den ena men det är alltid i förhållande till det andra.

Det är en evig process att bli mer klar, tydlig och att hela tiden utveckla sin förmåga att vara i musiken på musikens villkor.

Övar du ofta? Det går i perioder. Om jag är ute och spelar mycket blir det mindre övning men då spelar jag ju och det är ju också en typ av övning. Jag har en känsla av att jag alltid borde öva mer än vad jag gör.

Hur ofta skulle du vilja öva? Jag skulle gärna öva varje dag men det hinner jag inte. Antingen är jag iväg och spelar eller så undervisar jag och då räcker inte tiden till.

Var undervisar du? Jag undervisar i ensemble på Fridhems- och Skurups folkhögskola. Sen har jag ibland elever på Konservatoriet i Köpenhamn.

Tycker du att det är roligt att undervisa? Ja, jag tycket det är väldigt roligt! Det är ett otroligt privilegium att jobba med fantastiskt duktiga, unga musiker. Att få höra dem spela och utvecklas. Att jobba med samspel tillsammans med eleverna tycker jag är väldigt roligt.

Hur länge har du undervisat? Jag undervisade i piano när jag var mellan nitton och tjugofem år. Sen flyttade jag till Sverige i sex år och hade mestadels paus ifrån undervisning, jag hade dock en pianoelev när jag bodde i Stockholm. Efter det flyttade jag tillbaka till Köpenhamn och har nu undervisat på Fridhems folkhögskola i åtta år och Skurups folkhögskola i två. Så jag pendlar mellan Köpenhamn och Skåne, det tar lite tid men det gör ingenting.

Vad gör du om tio år och varför? Jag vill tro att jag gör detsamma som i dag. Kanske med vissa förändringar. Gärna med mer fördjupning, mer frihet och starkare närvaro. Det är en evig process att bli mer klar, tydlig och att hela tiden utveckla sin förmåga att vara i musiken på musikens villkor.

Intervju: Miranda Bjerking Raeder, bearbetning: Lisa Löfgren


Läs mer om Michala här>>