Rigmor Gustafsson

Vi har träffat Rigmor Gustafsson, en av landets mest aktiva jazzvokalister. Hon berättar om musiken, kallet och kreativiteten, men också om livet och döden och rädslan eller modet att våga tänka framåt.


Hej Rigmor!

När visste du att du ville blir musiker? När jag var fjorton. Innan det visste jag att jag skulle bli musiker eller jobba med djur, men när jag var fjorton sålde jag min häst, i stor sorg dock. Musiken tog över och då visste jag att jag kommer stanna i det oavsett hur bra eller dåligt det går.

På vilket sätt tog musiken över? Jag bodde på landet och för att söka och gå musikgymnasiet var jag tvungen att flytta in till Karlstad. Jag visste ju inte om jag skulle komma in förrän jag var femton men om jag skulle satsa på att bli musiker så skulle jag inte ha tid för någonting annat. Jag mådde väldigt dåligt av det, jag längtade extremt mycket hem efter djuren och den lilla gården vi bodde på.

Jag skulle bli gitarrist, jag var helt övertygad om det!

Jag visste att om det blir musiklinjen så blir det så, jag måste ta ett beslut nu. Skulle jag hålla på med musik kunde jag inte bo på landet. Det fanns ingen möjlighet att resa, inga kommunikationer.

Vad studerade du på gymnasiet, blev det sång på musiklinjen? Det var faktiskt gitarr som var mitt huvudinstrument då. Jag skulle bli gitarrist, jag var helt övertygad om det! Sen så började jag sjunga lite och upptäckte hur kul det var. Det var ju ett musikgymnasium så det var ju väldigt mycket musik men det var gitarr som var mitt huvudinstrument.

Vad fick dig att börja spela gitarr? Jag kommer inte från en musikfamilj alls. Vi hade en liten bondgård, sju kor, några höns och några grisar. Pappa var bonde och mamma dog när jag var sju år.

Det fanns en gitarr som vi hade hängande på väggen och som det hände att jag satt med ibland. Efter att mamma dog blev det mer och mer så att jag satt med den. Rätt mycket blev det, och i samma veva hade jag en sådan extrem tur och fick en fantastiskt ny gitarrlärare på kommunala musikskolan. Jag var lite inne på piano ett tag men man fick bara välja ett instrument, så jag tänkte att piano kan jag räkna ut själv hur det funkar, men gitarr behöver jag nog lite hjälp med.

Vilken tur att ni hade en gitarr hemma då, trots att det inte var en musikfamilj. Var det ingen annan som spelade på den? Pappa hade jättebra gehör. Han är också död nu, men han gick alltid runt och sjöng i stämmor till allt han hörde på radion. Han hade aldrig tagit i ett instrument, men han sa att mamma var väldigt musikalisk, mycket mer musikalisk än vad han var tyckte han. Hon hade också bra gehör och hade nog lärt sig spela lite gitarr själv antar jag, jag vet inte riktigt hur det var med det där. Pappa sa i alla fall att hon var musikalisk och vi hade den där gitarren som hon spelade på hängande på väggen. Jag har tyvärr inget minne av det själv eftersom jag var så liten när hon dog.

De hade nog väldigt bra gehör både mamma och pappa och det har jag fått med mig. Det gjorde att jag i väldigt tidig ålder märkte att jag hör saker på ett sätt som gjorde att jag blev intresserad och hade en lätthet och glädje i musik.

När började du definiera dig själv som musiker? Efter att jag gått ur Musikhögskolan och började frilansa på riktigt. Samtidigt, när jag ser tillbaka, så tänker jag att jag alltid har varit musiker. Men det blir ju mer på riktigt när man får sin inkomst via musiken.

Vilka projekt frilansade du med under och efter Musikhögskolan? Under tiden jag gick på Musikhögskolan i Stockholm så fanns det en restaurang som hette Kristina, där spelade jag typ fyra kvällar i veckan trots att jag samtidigt gick på Musikhögskolan. Det är sådant man inte fattar när man ser tillbaka, man orkade så mycket på den tiden. Jag spelade mycket med en basist som heter Patrik Boman och en kille som heter Anders Ullberg som är gitarrist. Jag hade lite olika människor som jag spelade och försökte få gig med. Sen fick jag jobb som sånglärare på Ingesunds Musikhögkola direkt efter att jag gått ut Musikhögskolan. Det var väldigt speciellt för jag insåg att jag inte ville arbeta som lärare med en gång efter studietiden. Det var i och för sig inte så ofta, jag var där några gånger per termin, åkte dit och hade lite elever. Resten av tiden frilansade jag.

Sen efter det så åkte jag till New York. Då blev allting annorlunda. Jag fortsatte att studera samtidigt som jag bildade mitt första band och vi var enormt driftiga. Vi bokade och genomförde fyra Tysklandsturnéer och en massa gig i New York! Trots att jag studerade samtidigt så det var i New York som allt satte igång på riktigt.

När studerade du i New York och vad studerade du? Jag åkte i januari ‘93. Då hade jag gått klart Musikhögskolan och fått mitt examensbevis, jag var en av de få som faktiskt gick ut. Många gick inte klart alla kurser och fick då ingen examen. Jag var så trött på Musikhögskolan att jag ville bli helt klar med den. När jag kom till New York så hade jag tänkt ut innan vad jag skulle studera. Jag ville inte studera egentligen, jag ville bara vara i New York, så då blev det framförallt komposition, gehör och sång som blev mina ämnen.

Vilken skola var det? Det var The New School, deras jazzprogram. Den finns kvar fortfarande. Sen flyttade jag över till Mannes Collage of Music, men den blev uppköpt av The New School senare så det är samma nu, men då var det två olika skolor.

Hur länge var du där? I tre och ett halvt år.


Har utbildning/lärare betytt något i din utveckling? Oerhört mycket! Jag kommer inte alls ifrån någon musiksläkt så kommunala musikskolan ända upp till Musikhögskolan, och mina studier i New York, har betytt oerhört mycket.

Jag tycker att man alltid har något att lära av andra människor om man är öppen för det. Det handlar väldigt mycket om ens förmåga att ta in. Ens förmåga att göra det man hör.

Var det någon specifik lärare som stack ut? Jag måste nog börja med min musiklärare på kommunala musikskolan. Han är fortfarande aktiv och heter Jan Johansson, Jan “Janka” Johansson. Han är en helt vild gitarrist, han spelar allt möjligt, från traditionellt till helt fritt. Vi är många från Karlstad som haft honom, exempelvis Martin Hederos, vi kommer från samma bygd.

Jan spelar alla möjliga stränginstrument, bl.a. fiol. Han skrev många arrangemang och komponerade så att alla, på olika nivåer, kunde vara med och bilda en stor orkester. Han har betytt jättemycket för mig och det är nog faktiskt framförallt honom jag vill nämna. Sen finns det en massa olika lärare genom åren som betytt mycket, men framförallt Jan som la grogrunden.

När jag studerade jazzsång så var det så pass nytt. Den var väldigt otydlig hur den skulle se ut, så jag fick hitta på en massa själv, min egen pedagogik. Jag skapade mina egna övningar och mitt eget sätt att lära mig musik. När det gäller sångteknik har jag behövt mycket stöd från lärare för att motivera mig. När det kommer till vad jag övar på när det gäller improvisation och hur jag hör musik, där har jag väldigt mycket egna metoder.

Alla sånglärare jag haft har tillfört någonting. Jag tycker att man alltid har något att lära av andra människor om man är öppen för det. Det handlar väldigt mycket om ens förmåga att ta in. Ens förmåga att göra det man bör.

Dessa övningar som du skapat själv, har de alltid fungerat? Ja det tycker jag att det har. Jag tycker väldigt mycket om toner. Jag kan njuta abnormt mycket av att landa på en viss ton i förhållandet till ackordet som jag är i. De strukturer som jag utarbetat och använt har jag också arbetat med tillsammans med de elever som jag haft genom åren, även på Musikhögskolan i Stockholm där jag jobbade som lärare direkt efter New York. Det är faktiskt ganska mycket av det som jag använder än idag. Jag utgår väldigt mycket ifrån harmoniken. Men allt är viktigt, allt! Jag är väldigt enkel på det sättet att om rätt ton, i mina öron, landar till rätt ackord så njuter jag väldigt mycket. Samma sak om det är väldigt rent, då kan jag njuta av det. Gregoriansk sång till exempel, det är som balsam för själen för mig. Jag behöver det. Jag är svag för viss harmonik och stämföring.

Sen tog jag mitt förnuft till fånga och tyckte att jag måste gå tillbaka till verkligheten på något sätt, efter ruset av New York.

Hur var det att komma hem från New York och börja undervisa på Musikhögskolan i Stockholm? Det var hemskt! Bara att komma hem från New York överhuvudtaget. Mitt visum hade gått ut och jag hade inga pengar. För att få ett greencard så skulle man ha pengar, eller muta sig till det. Jag var utfattig och mitt kontrakt på lägenheten hade också gått ut. Jag fick förfrågan att jobba på Ackis och sa först nej. Sen tog jag mitt förnuft till fånga och tyckte att jag måste gå tillbaka till verkligenheten på något sätt, efter ruset av New York. Sista året i New York studerade jag inte längre, jag hade mitt band och vi spelade på olika New York-klubbar. När jag kom hem till Sverige så fortsatte jag att frilansa parallellt med lärartjänsten. Bandet hade dessutom spelat in en demo i New York som råkade bli skiva här i Sverige. Så jag kom ut med min första skiva samtidigt som jag jobbade på Ackis. Mitt jobb var, jag vet inte hur många procent, men det var inte heltid. Efter fyra år så kände jag att nu lämnar jag det här jobbet och vågar satsa helhjärtat på att vara frilans.

Var spelade ni in skivan i New York? I vilken studio? Den första skivan “In the Light of Day” spelades in i Brooklyn, jag kommer inte ihåg vad studion heter men det står på skivan. Det var många som spelade in där, många av ens vänner. Vi hade tänkt att vi skulle spela in en bättre demo, att vi behövde ha en bättre demo till de turnéer vi gjorde. Vi spelade in allt live, inga pålägg, ingenting. Vi spelade bara in det rakt av, i stereo dessutom. Det var ju inte så att man fick varsin kanal utan det var en studioinspelning, live. Sen kom jag hem och lämnade demon till Prophone Records och de tyckte att “- det här lät ju bra, det ger vi ut.” Jag tyckte att det bara var en demo och att vi behövde spela in en skiva på riktigt. Men vi hade ju inga pengar till det och Prophone sa att antingen ger vi ut det här eller så ger vi inte ut någonting. Så det blev min första skiva men det var ju som sagt egentligen bara en demo.

Men visst gick det bra för den skivan? Ja det gick jättebra! Jag fick jättebra kritik för den, så det var ju startskottet.

När du väljer musiker att musicera med, vad lägger du vikt vid? Förmågan att kommunicera, äkthet, och sen att man kan sitt instrument så bra att man kan uttrycka det man har inom sig, vara dynamisk och lyssna på varandra.

Hur repar du med dina projekt? Det är väldigt olika beroende på vilket projekt det är. Nu när jag exempelvis jobbat med en stor orkester så repar jag med en trio och arrangemangen skickats till orkestern. Det är inte förrän det är dags för konsert som man repar med full orkester. Då är det redan bestämt hur det ska vara. I andra fall kan det vara så att man har en idé om låtar och så repar man och kanske ändrar någonting, men oftast när jag ska repa musik så är jag ganska klar över hur jag vill ha det. Det är väldigt sällan jag kommer med en skiss där vi ska repa och testa olika saker. Det kan ju vara begränsande på ett sätt att ha allt i sitt eget huvud, men samtidigt så vet jag inget annat, det är så det går till för mig.

Ibland har jag väldigt disciplinerade perioder, sen åker jag på turné och så spricker allt. Jag skulle nästan våga påstå att det är mitt livs stora dilemma.

Fungerar det så när du skriver, att låtar kommer i sin helhet? Det kan vara så men behöver inte alltid vara det. Däremot så har jag vid väldigt få tillfällen i mitt liv satt mig i ett rum för att samarbeta, att skriva tillsammans med någon annan. Det går väldigt dåligt för min del. Jag vill vara för mig själv när jag skriver. Jag trivs bäst med att skapa något och sedan spela upp det för någon, kanske ha olika versioner av vissa delar och fråga vad de tycker, men att skriva ihop med någon tycker jag är jättesvårt och närmast obehagligt. Jag har haft för mig att jag borde göra det, men nu på senare tid kommit på att det inte är något för mig. Om jag ska skriva tillsammans med någon annan vill jag helst att vi sitter i varsitt rum och skriver, sedan spelar vi upp för varandra och diskuterar hur vi kan sammanföra det.


Vem brukar du välja att spela upp för? Min syster är som en spegel av mig själv. Det är alltid skönt att spela upp saker för henne, dels för att jag litar enormt mycket på henne och dels för att hon känner mig och på något sätt vet vad jag tycker. Hennes åsikt är viktig i relation till vem jag är. Det är väldigt skönt att ha någon att bolla med, det är det verkligen. Jag ska inte påstå att jag gör allting själv utan jag gillar att ha någon att bolla mina olika idéer med.

Är din syster också musiker? Japp!

Hur övar du? Är du duktig på att göra det ofta? Intressant fråga, man kan säga såhär. I perioder är jag duktig på det. Då får jag för mig att nu måste jag skärpa mig, och gör det om jag är hemma och har tid. Jag har en replokal som jag går till, ibland går jag dit varje dag och övar trettio minuter till en timme. Då är det ren teknik jag övar på. Sen kommer perioder som är ganska sporadiska och då övar jag kanske två gånger i veckan. Under bra perioder går jag dit varje morgon!

Är det en bra lokal? Trivs du med att vara i den? Ja den är faktiskt väldigt bra och jag har haft den länge tillsammans med Magnus Lindgren. Vi är lite trötta på att det inte finns något dagsljus i den men den är bra och där finns allt jag behöver. Jag repar där också när jag repar med mitt band.

Har du några förebilder? Oh wow, massor! Stevie Wonder, Ricki Lee Jones, Sarah Vaughan, Joni Mitchell, Brad Meldau… alla möjliga som jag gillar egentligen!

Jag känner mig oerhört priviligierad som kan hålla på med det här och jag önskar att jag kan våga tänka att jag kanske lever om tio år.

Hur fungerar din kreativa process? Hur som helst, upp och ner, tyvärr. Ibland har jag väldigt disciplinerade perioder, sen åker jag på turné och så spricker allt. Jag skulle nästan våga påstå att det är mitt livs stora dilemma. Jag tänker också att jag är för känslig för detta yrke, men vet att jag samtidigt inte har något som helst val. Jag fungerar inte över huvud taget som människa om jag inte känner mig musikaliskt kreativ.

Sätter du upp mål och delmål? Nej.

Varför inte? Jag tror att det har att göra med min barndom. Jag har aldrig någonsin ställt mig frågor som, var tror jag att jag står om ett eller tio år? Jag tänker inte på det sättet. Jag gör det jag känner att jag måste göra. Däremot så vet jag att jag måste öva. Jag är verkligen inte lat. Jag är väldigt ambitiös när jag går in på djupet och ska lära mig någonting. Jag kan ha nästan maniska tendenser. Men jag sätter inte upp mål som dit ska jag nå, det där ska jag åstadkomma. Det är lite synd.

Jag önskar att jag skulle ha lite mer tro på framtiden. Det är inte så att jag är negativ, men jag ser inte mig själv om tio år utan känner att vad som helst kan hända när som helst, på gott och ont. Det gör att jag känner att jag lever, men det är också sorgligt. Det är så många runt mig som har dött. Min bästa barndomsvän, min mamma… Det har fått mig att känna att jag ska leva, vara varsam, vara nära mina vänner, familj och kärleken. Att det är viktigt ta hand om varandra. Jag känner mig oerhört priviligierad som kan hålla på med det här och jag önskar att jag kan våga tänka att jag kanske lever om tio år.

Men du jobbar ändå efter deadlines? Ja, det gör jag. Jag har jobbat mycket efter skivkontrakt och då har det ju ingått i kontraktet att göra en ny skiva inom ett och ett halvt år efter den förra. Så det är klart att jag förhåller mig till alla deadlines som finns, de som andra sätter upp, men jag sätter inte upp deadlines för min egen skull.

Om jag påbörjar någonting så är det klart att jag tänker att det någon gång ska bli färdigt. Jag har ju någon form av struktur i huvudet. Utåt sett så tror jag att jag verkar som en enormt strukturerad och positiv person och det gör att jag har fått jobba på att utveckla de där grejerna.

Tycker du om att ha en deadline? Jag kan varken svara ja eller nej på den frågan. Ibland är det bra, ibland är det stressande. Det kan vara bra att få sparken i ändan eller så blir jag förbannad för att det hade varit mycket skönare att få arbeta fritt.

Vad gör du nu? Den här sista skivan tog musten ur mig, det var mycket jobb med den, men nu känner jag att jag börjar få inspiration för nya låtar.

Vi har precis varit på en Tysklandsturné som har varit jätterolig. I sommar ska jag på turné med min syrra, och med mitt band förstås!

Jag gissar att du har svårt att svara men frågar ändå. Vad gör du om tio år och varför? Haha, inte en aning förutom att jag håller på med musik, om jag lever vill säga. Räknar liksom inte kallt med det på det sätt som jag märker att andra gör. Jag är ju frisk och mår bra så jag borde väl tänka lite mer framåt än vad jag gör. Jag lever väldigt mycket i nuet.

Intervju: Miranda Bjerking Raeder, bearbetning: Lisa Löfgren


Följ Rigmor här>>