Terese Lien Evenstad

Norskan Terese Lien Evenstad bor numera i Stockholm och avslutar till sommaren sina studier vid Kungliga Musikhögskolan. För Impra möter berättar hon om bristen på förebilder för unga tjejer, vad som inspirerar henne och vad hon vill uppnå i framtiden.


Hej Terese!

När visste du att du ville bli musiker? När jag var tio år gammal fick jag en cd med violinisten Vanessa Mae som spelade klassiska stycken i annorlunda pop/fusion/rock-arrangemang. Jag minns att jag tyckte musiken var oerhört häftig och att konstellationen med fiol, trummor, bas och kompinstrument var något jag aldrig hade hört förut. Hon blev min idol och jag fick en dröm om att någon gång i framtiden få spela i ett band. Fröet såddes väl redan då men först efter ett år på folkhögskola (nio år senare) hade jag bestämt mig för att bli musiker.

När började du spela fiol och varför just fiol? Jag började spela fiol när jag var sju år gammal. Det var först och främst min bästa kompis som spelade fiol, hon var väldigt duktig på det så jag ville också lära mig så att vi kunde spela tillsammans. Sedan var mina föräldrar väldigt uppmuntrande och pushade för att jag skulle börja spela. Så jag började på kulturskolan på klassisk fiol och gick där från att jag var sju tills sista året på gymnasiet.

Det fanns bara klassisk fiol på kulturskolan så det var vad det fick bli tills jag på gymnasiet började nosa på andra stilar så som folkmusik och jazz.

Har dina föräldrar någon musikalisk bakgrund? Pappa spelar jazztrummor och har alltid spelat och spelar i olika band. Min morfar spelade fiol vet jag, jag har aldrig träffat honom då han dog tidigt men han spelade olika instrument.

Spelade du något annat än klassisk musik på kulturskolan? Det fanns bara klassisk fiol på kulturskolan så det var vad det fick bli tills jag på gymnasiet började nosa på andra stilar så som folkmusik och jazz. Min pappa spelade ju jazz och sen gick jag en nybörjarkurs i improvisation och jazz sommaren mellan 2an och 3an.

Lyssnade du mycket på jazz när du var ung? Ja, pappa har alltid spelat MYCKET jazz. I bilen, hemma, ja överallt. Han är en riktig entusiast så jag har nästan tvingats lyssna på det. Jag tyckte inte alls om det i början, för jag förstod det inte. Soloformerna uppfattade jag som stökiga och låtarna skiljde sig mycket från det jag vanligtvis lyssnade på; hiphop, Pop och Nu-metal.

Vad var det för slags jazz? Allt möjligt! Traditionellt, Miles Davis, alla möjliga stora jazzmusiker.

Lyssnar du på jazz idag? Ja, gud ja. Idag gillar jag det!

Jag tyckte inte alls om det i början, för jag förstod det inte.

När började du gilla det? När jag själv började spela jazz och improvisera själv på den kursen jag gick sommaren under gymnasiet. Där märkte jag hur roligt det var att improvisera. Efter det var det som att jag förstod lite mer av musiken och vad de höll på med när de spelade solo och det lät sådär stökigt. Det blev en helt annan sak att lyssna på musiken efter det. Jag har ju kunnat uppskatta musiken innan dess men det har kommit gradvis.

Men det fanns inte så mycket fiol i jazzen? Nej, det fanns det inte så mycket av.

När började du definiera dig som musiker och varför? Det är först nu som jag har börjat definiera mig som musiker och det beror delvis på att jag får betalt för spelningar men också att jag känner mig trygg i mitt uttryck som violinist. Mina kunskaper gör det möjligt för mig att spela och driva egna projekt men också förstå och kunna spela andras musik och idéer.


Har utbildning/lärare betytt något i din utveckling? Både utbildning och lärare har betytt jättemycket för min utveckling. Sommaren mellan andra och tredje klass på gymnasiet följde jag med en kompis till en nybörjarkurs i jazz och improvisation i Falkenberg med b.la. Ola Bengtsson som lärare. Ola tipsade mig om en jazzfiol-lärare vid namn Jan ”Janka” Johansson och samma höst tog jag tåget till Karlstad för att få min första jazzfiollektion. Mötet med honom var avgörande för mitt val av musikalisk väg. Både folkhögskolan och musikhögskolan har gett mig tid och utrymme för min utveckling och jag har försetts med utmaningar och inspirerande input. Även mindre bra input har fått mig att reflektera över vad jag gillar och vad jag vill göra med musiken.

- Du blir bara amatör om du väljer jazz.

Vad menar du med “mindre bra input”? Kan du ge exempel och berätta om hur du hanterade det? Det jag menar med det är väl lärare och gästlärare som inte varit så inspirerande. De har exempelvis haft en annan approach till musiken, övning, samspel eller improvisation som inte har passat mig eller gjort att det känns jobbigt att spela istället för kul. Då har jag hanterat det genom att inte göra det på deras sätt utan hittat mina egna vägar och mitt eget sätt för att göra det kul igen. Jag har valt att lyssna på de människor som är inspirerande samt fokusera på det jag vill lära mig och utforska.

Har det varit svårt att hitta inspirerande människor/lärare? Det har alltid funnits åtminstone en person i skolsammanhang som varit inspirerande och peppande men det har också funnits folk som satt griller i huvudet på mig. Det gäller att inte haka upp sig på konstiga saker som folk säger, t.ex. när en lärare sa “- du måste öva åtta timmar varje dag annars blir du inte bra”. För det första är detta individuellt och för mig räcker det med tre till fyra timmar om jag har fullt fokus, istället för att slita ut mig under åtta timmar. Jag får ändå inget inövat när jag är sliten. Eller en kommentar från en annan lärare "- Du blir bara amatör om du väljer jazz". Jag blir så less på folk som tar sig friheten att tala om för mig hur saker och ting kommer bli utifrån mina val. Redan i högstadiet fick jag höra från min mentor att inte välja estetiska linjen för att den bara var flummig.

Jag kan ta konstruktiv kritik men när de alltid kommer fram till just mig och inte mina manliga kollegor…

När en befinner sig mitt uppe i detta hav av inputs som gör en osäker så gäller det att ta sikte på stjärnorna som lyser starkast, de inspirerande personerna runt omkring en och sig själv. Även idag får jag höra saker som t.ex. "- Du spelar väldigt bra MEN du har ju ett handikapp, du är ju kvinna". En riktig jävla förolämpning (som kanske var menat väl?) men som ändå får mig att fundera på min framtid och mina val.

Även publik har kommit fram efter spelningar och sagt saker som “- Spela mer så här”, “- Du borde göra så här”, “- Ta ut svängarna lite mer”, “- Släpp noterna”. Jag kan ta konstruktiv kritik men när de alltid kommer fram till just mig och inte mina manliga kollegor...

Det gäller att välja de inspirerande människorna, så gott det går, och välja att lyssna till de människor som stöttar min väg och mina drömmar.

När du väljer musiker att musicera med, vad lägger du vikt vid? När jag väljer musiker att spela med lägger jag störst vikt på ett bra samarbete och en öppen kommunikation. Det är viktigt för mig att arbeta med pålitliga människor som tar ansvar så att jag inte behöver jobba dubbelt upp eller lägga energi på onödiga saker. Självklart är det viktigt att musikern är duktig men det hjälper inte att en är makalöst tekniskt duktig om man inte kan mötas i musiken och vara lyhörd gentemot varandra och det vi skapar tillsammans.

Skriver du ihop med musikerna du spelar med eller komponerar du själv? Jag komponerar mest själv just nu. Jag har testat att skriva tillsammans med andra, det blir ju spännande på ett annat sätt och lite annorlunda men just nu skriver jag bara själv inför min examenskonsert. Med mitt band är jag väldigt öppen för att de kommer med input och arrangeringsförslag, det tycker jag bara är bra. Musiken är skriven så att de kan ta ut svängarna, halvfritt skulle man kunna säga. Om jag har en del i någon låt där jag inte riktigt vet vad jag vill ska hända så tar jag med den till bandet och så letar vi tillsammans efter idéer.

Beskriv en typiskt komposition gjord av dig? Jag har inte skrivit så mycket musik att jag vet vad som är typiskt för mig, men kanske att en mjuk och fin del med en fin melodi ofta går över till ett kontrasterande groove, kanske modalt eller en massa ackord med en melodi över. Så kan det se ut. Sen har jag ofta semi-fria delar baserade på ett visst tonförråd eller modus. De fria delarna tycker jag bidrar med mer spänning i musiken och ger mer av det goda. De fria delarna gör också att vi blir mer fokuserade när vi spelar för att vi måste skapa något tillsammans.

Självklart är det viktigt att musikern är duktig men det hjälper inte att en är makalöst tekniskt duktig om man inte kan mötas i musiken och vara lyhörd gentemot varandra och det vi skapar tillsammans.

Hur repar du med bandet? Jag leder repen och vi repar mest på låtar och kompositioner. Ibland spelar vi även bara fritt för att det är kul.

Har du några förebilder? Min inspiration kommer från många olika musiker men en av mina största förebilder är en norsk jazzviolinist vid namn Ola Kvernberg. Jag gillar hans musik oerhört mycket och hans uttryck och sound inspirerar. Genremässigt är han mycket bred och komponerar musik till b.la. jazztrio, jazz-orkester och film/tv. Jag gillar att han tänjer på gränserna och är orädd när det gäller att testa nya områden med fiolen i fokus. Några som betyder mycket för mig just nu och som jag ser upp till är trummisen/kompositören Peter Danemo och jazzviolinisten Aurelien Trigo. De är båda mina lärare på Musikhögskolan och deras kunskaper är oerhört inspirerande. De får mig att växa som musiker och jag vill bli lika kunnig, stöttande och ödmjuk som dem.


Vad har du för förhållande till övning? Jag övar varje dag, men ibland är det klart att man inte hinner. Jag övar på låtar och plankar melodier på gehör. Sen övar jag på att improvisera, alltså övar på verktygen jag använder mig av under improvisation, exempelvis att hitta olika vägar mellan ackord. Då använder jag mig mycket av Aebersoldböckerna och skivorna, metronom eller Real Book- appen. Timing och sväng övar jag mycket på just nu.

Hur håller du motivationen att öva varje dag? Har du några tips? Vissa dagar känns det jättejobbigt att öva och då brukar jag skjuta fram det tills på kvällen och då inser jag att, gud va kul det är att öva! Men hjärnspöket kommer ibland med tanken på att det är jobbigt att öva och då tar det emot att sätta sig ner och göra det. Annat kommer emellan tills det är kväll. Jag tvingar aldrig mig själv att gå upp jättetidigt för att öva utan det kommer naturligt vissa dagar. Jag har inga bestämda övningstider. Jag vill att det ska kännas trevligt och inte som ett tvång. Jag har ett jättebra uppvärmnings-tips till alla, det spelar ingen roll vad du spelar. Ta en pinne eller en stråke och sträcker upp armarna som ett V och håll pinnen i varsin ende över huvudet. Ha höften fixerad rakt fram och vrid långsamt överkroppen så långt till höger som möjligt och sedan till vänster på samma sätt. Då värmer du upp alla små muskler i ryggen och axlar och blir varm på 15 sek!

Hjärnspöket kommer ibland med tanken på att det är jobbigt att öva och då tar det emot att sätta sig ner och göra det.

Har du kommit på den själv? Haha nej, i våras fick jag en seninflammation i armen. Så jag började med yoga och annan medveten träning kring arm, axlar och rygg. Efter det gick jag på en privat träningslektion med en kompis till mig som visade den här övningen. Han spelar också fiol. Det är väldigt viktigt att värma upp och öva hållning. Mitt ena skulderblad hade förflyttat sig upp två centimeter och framåt för att jag spänt mig. Det är väldigt många som får ont på musikhögskolan för att de överanstränger sig och kör på även om det gör ont. De tror inte att det är så farligt och sen måste de ta uppehåll i fyra veckor eller mycket mer p.g.a. överansträngning.

Hur är din kreativa process? När det gäller låtskrivande så brukar deadlines hjälpa mig att komma igång. Då tvingas jag sätta av tid och ta tag i mina låtidéer. Jag behöver alltid någonting att börja med, t.ex. en kort melodi, ett visst groove eller en baslinje. Om inspirationsflödet stannar upp pressar jag mig att göra klart låten oavsett om jag tycker att den är dålig eller inte, eller också påbörjar jag ännu en eller två idéer och växlar mellan tre låtidéer. När jag blir rastlös kan jag därför alltid hoppa till nästa idé och jobba med den tills jag tröttnar. Till slut får jag ihop minst en bra låt.

Sätter du upp mål och delmål? Att sätta upp mål och delmål är en av mina viktiga drivkrafter i livet. Det ger mig struktur i mitt arbete, i min övning och i min prioritering av saker att göra. Det hjälper mig helt enkelt att få saker gjorda och det är även roligt att ha något att jobba fram emot. Målen kan se ut på olika sätt men det innebär alltid en utveckling av mitt musikerskap som får min musik, mitt spel eller min kunskap att nå nya höjder.

Har du något mål som du jobbar mot just nu? Ja jag har jobbat hårt med min examenskonsert som var nu i mars så jag har haft fullt upp med att arrangera och lära mig låtar. Jag spelade ett set egen musik och ett set med blandade standards.

Jag önskar att jag hade hittat jazzen och improvisationen tidigare men p.g.a. bristen på förebilder och jazzfiollärare så dröjde det lite längre för mig innan jag kom igång.

Sen vill jag spela in en EP med båda mina egna band. Vi har materialet men sen är det ju det med att söka bidrag och annat praktiskt runt inspelningarna. Jag förbereder mig för livet efter musikhögskolan. Jag tänker att jag ska fortsätta med mina egna band och olika projekt. Jag vill även bredda mig genom att exempelvis vara med i någon barnteater, spela mer folkmusik eller något annat kul som ligger lite utanför det jag gör just nu.

Vad gör du om tio år och varför? Jag hoppas att jag är en etablerad musiker och att jag skaffat mig ett hus med plats för replokal, hemma-konserter och studio. Det hade varit fett! Om tio år ägnar jag mig fortfarande åt jazzen och förhoppningsvis kommer jag kunna inspirera unga tjejer att spela jazz, bli bandledare och kompositörer. Jag önskar att jag hade hittat jazzen och improvisationen tidigare men p.g.a. bristen på förebilder och jazzfiollärare så dröjde det lite längre för mig innan jag kom igång. Därför vill jag jättegärna bli en kunnig jazzfiollärare som kan hålla i kurser i improvisation för stråkmusiker runtom i Sverige. Jag hoppas att jag har varit med om många spännande projekt och nya möten med andra konstarter och musiker. Det vore kul att jobba inom kulturen på andra sätt än bara som musiker så om tio år hoppas jag att jag även jobbar som projektledare och arrangör.

Intervju: Miranda Bjerking Raeder, bearbetning: Lisa Löfgren


Läs mer om Terese och hennes musik här>>